ginah

 

 

Hej hallå, ledsen för mitt enorma glapp här i mailet men tiden har runnit iväg. Ni vet dem där stunderna man hade över förut och passade på att slänga in ett blogginlägg, Frankie tar den tiden av mig. Det är alltid något. Men jag gör så gott jag kan.

 

Sen vi hördes sist har jag hunnit vara uppe i Tällberg, Dalarna på oerhört intressant möte/umgänge. Hade så oerhört kul. Helgen invigdes senare med att fortsätta ned till Karlstad, (hemma var det grabbhäng hela helgen) för att åka på årets UF Alumni Summercamp. Så oerhört intressant, givande och roligt. En stor applåd åt projektgruppen som gör ett fantastiskt ideellt jobb och planering inför en konferens med ca 85 personer. Otroligt.

Veckans startades med jobb och idag är det redan torsdag, och vet ni vad det är för dag idag, DET ÄR DAGEN DÅ JAG OCH HENRIK HAR FÅTT NYCKLARNA TILL VÅR NYA LÄGENHET! Fantasticooo! Har ni glömt hur den ser ut så kan ni klicka här.
Oh vi kilade in i den direkt efter lägenhetsköpet och det var magisk. Men bättre. Jag blev alldeles varm. Kan det verkligen vara så att det är min och Henriks lägenhet, och Frankies förstår? Det känns helt ofattbart. 

Så ja, ni kan ju fundera ut med lillfingret vad jag ska göra imorgon, på lördag och resten av helgen? Flytta!

Tack redan nu för alla fina vänner som ställer upp. Ni är bäst.

 

Nu, mera jobb!

 

Dagarna smiter iväg och jag är tillbaka till jobb. Jag vill inte skriva jobbet för jag har ingen fysisk plats som är "jobbet". Jobbet är där jag är :) Igår var jag på Handelskammaren och jobbade, roligt att få träffa sina kollegor idag. Lilla Frankie var med och han skötte sig så bra. Jag vet inte om han börjar bli rumsren (tar ju sådan tid med småhundar) men han markerade två ggr att han var nödig genom att sätta sig vid dörren. Stolt matte. 

Efter jobbdagen behövde jag lufta huvudet lite så jag och min fina Bella drog och tränade. Skönt att få bli svettig och anstränga sig. 

 

Idag jobbar jag och Lillen hemifrån, jag har ett möte på eftermiddagen så då har jag fixat hundvakt. Jag skulle kunna lämna honom själv för mötet är bara en timme men det är ett viktigt möte med kund och jag vill inte känna mig stressad över att behöva kasta mig tillbaka. Kanske jag ska passa på att göra lite andra saker när jag ändå är där. 

 

Jag längtar så oerhört mycket efter att få flytta. Ska bli så skönt. Inte den här torsdagen men nästa får vi nycklarna. Kan inte bli bättre :)
Jag känner att jag fylls med energi när jag tänker på min vardag. Vovve, pojkvän, utmanande jobb och fina vänner. Kan inte bli annat än en bra höst. Nu blir det mera jobb, vi hörs.

 

Hur går det nu med hunden? - Det är en fråga jag har fått många gånger så jag tänkte ge er en uppdatering. 

 

Vi hämtade Frankie vecka 8, han var helt förtjusande. Det finaste lilla liv jag sett. Det var han ju självklart för att han var vår. De första dagarna fick jag någon sorts ångest över att jag inte skulle fixa livet med Frankie, jag tror det är för att han var så liten och omtålig, men lika snabbt som känslorna kom, lika snabbt försvann dem. När vi hade haft honom i 4-5 dagar så var det dags att åka hem till Gotland med honom. Jag var så nervös. Mest att inte klara av att se hans behov, skulle han kissa på sig på båten i buren? Skulle han få utbrott i djursalongen? Och han som inte hade nödat inne på dessa dagar, skulle han behöva kissa på golvet i bussen? Men det gick så bra. Han sov hela resan. 

Redan vecka 9 hade Frankie vant sig med lantliv, trädgård, hästar och kärlek i mängder, från hela familjen Hedrén. Han fick världens bästa start. Men nätterna var fruktansvärda. De 2 första veckorna gick jag och Henrik i 3-skift per natt och vi kände oss (kan tänka mig iaf) och såg ut som småbarnsföräldrar. Vi fick typ aldrig sova. Jag var helt slut, Henrik var helt slut. Men veckorna rullade på, han fick träffa barn, han fick leka med andra hundar och han fick en perfekt start. Jag och Henrik var så hårda mot oss själva, vi gjorde allt för att få honom rumsren och allt för att han skulle lägga av med allt valpbitande. Råkade han någon gång kissa på mattan så gav vi oss själva onda ögat. Sen zoomade vi ut lite, han är valp och Frankie är fantastisk duktig trots sina få veckor.

Frankie gör oss till ett, som att det var det som fattades. Han får mig och Henrik att skratta oavbrutet, han får oss att känna konstant glädje och jag har aldrig älskat två ting så mycket som jag gör nu. Henrik och Frankie, mina fina killar.

 

Vi insåg att eftersom vi har rest med honom sen han var mini, vi har gett honom trygghet och vi har tränat oerhört mycket med honom så blir inte valpköpet jobbigt, för all den tid vi lade ner får vi igen nu. Igår lämnade vi honom ensam i 1,5 timme, för att självträna. Vet ni vad han gjorde? Han gick och lade sig med sin favoritleksak Piggy. Att lämna honom först 5 min, 10 min, 20 min osv ger resultat. Och vi visste att det skulle göra det.

Men självklart har jag också fått psykbryt här hemma, som när han ska kissa precis när vi ska sätta oss att äta, eller när han valpbiter oss eller när han hoppar längs mina ben och tror att mina byxor är senaste tuggleksaken.

 

Att skaffa hund är inte som jag tänkt mig, jag ska inte heller säga "skaffa hund" utan skaffa Frankie, för jag antar att det är beroende på ras. Jag var medveten om att det skulle vara mycket jobb, men inte den typen av jobb. Svårt att sätta ord på vad jag menar, jag trodde det skulle vara mycket mer fysiskt jobb och mycket mer stress av vardagen, men det är mer fostran och mycket mer tålamod än vad jag trodde. Och det är så nyttigt för mig att få träna det. 

Jag och Henrik måste jobba i ett hela tiden, av den anledningen att hundar (Frankie) är så fruktansvärt konsekventa. Han apar efter otroligt mycket, ger man OK för fel grej då sitter det OK:et kvar ett bra tag. Man måste hitta nycklar för att kommunicera med honom. 

 

Sen kommer frågan: Gjorde ni verkligen rätt med att skaffa hund? Svar: Om vi gjorde, det är ta mig fan det bästa som hänt mig. Så mycket gos och så mycket kärlek. Men mycket jobb och förberedelse. Ett exempel: Som imorgon, vi ska ha bjudning med folk över, lite AW och kanske utgång. Henrik och jag vet och är redan inställda på att någon av oss inte kan följa med ut, och vi har redan bestämt vem. Vi har en valp, vi kan inte lämna den 4 timmar själv för att vi ska ut och roa oss. Men vet man det är det ingen big deal, den konsekvensen tog vi redan när vi tittade på ras. 

Fortsättning följer, och får ni inte nog av Frankie, följ hans instagram, Frankie_the_griffon 

Det har varit en lugn måndag för mig, på något sätt kände jag mig lite avundsjuk idag för dem som börjar jobba, det såg så skönt ut att komma igång, få skärpa till sig lite och komma in i rutiner. Så jag bestämde mig för att göra det bästa av den här dagen. Jag och Frankie pysslade hemma tills de var dags för lunch - så mysigt att få träffa Ida-Maria, sen gick vi förbi Handelskammaren och sa hej för att senare strosa hem till mig och börja packa flyttkartonger. Hittade bara 4 st som jag fyllde på en gång. Frankie somnade på lammskinnet i soffan (ja jag älskar att honom i soffan och skulle aldrig kunna tänka mig att ha honom sovandes rakt på golvet) så jag fick en hel del gjort. Vid 16 tiden kom Louise min fina vän och Henrik, då tog vi en fika och pratade om sommaren och höstens händelser. Louise kom med en tråkig nyhet för mig men fantastisk för henne. Hon lämnar mig, hon ska flytta vidare. Mne jag är så glad för hennes skull, oerhört. Jag minns känslan som igår när jag kom in på min högskola, min dröm gick i uppfyllelse.
Sen efter att vi hade kramat hej då och Henrik och jag skulle fortsätta så kom jag liksom av mig lite, blev lite ledsen. Ni vet när man tycker om någon mycket men måste bita igen och släppa taget lite. Jag är så glad för mina vänner här. För att komma igång och få tillbaka mitt sinne så fick en lång löprunda bli lösningen. Sagt och gjort. 

 

En bra måndag helt enkelt. Fast lite ledsen, de måste jag erkänna. Jag tar igen det imorn, nu ska jag pussa på Henrik som är världens bästa pojkvän, sen blir det läggdags! <3

Första lediga dag utan husse för mig och Frankie. Han bråkade jättemycket imorse när Henrik skulle till jobbet så han fick komma upp i sängen, jag och Frankie tog en sovmorgon med varandra. När Frankie får så kryper han alltid upp vid halsen (antar att han vill känna pulsen) och lägger sig raklång över som en varm halsduk. Vi kan ligga så i timmar. Världens finaste Frankie. 

 

Idag ska vi ner på stan och träffa min fina kollega för en lunch, vi behöver ta igen sommaren, sen ska jag och Frankie hem till mig för att börja packa ihop min lägenhet. Vid 17 tiden kommer fina Louise över, vi ska fika lite och uppdatera varandra. Det är det bästa att vara tillbaka inne i stan, man har sina fantastiska vänner inom räckhåll. Det tycker vi känns som en lagom dag. En rolig dag. 

 

Hörs lite senare.

Hej igen. Söndag innan jobbvecka för Henrik och vi är flammsigare än någonsin. Jag vet inte vad det är med oss men den här helgen i Västerås har vi skrattat oavbrutet. Vi har kommit in i något sjukt beteende där vi bara går omkring och flammsar. Jag vet inte om det är för att vi är stressade (på pappret är inte augusti en jätterolig månad för oss med nyheter, flytt, nya jobbuppgifter i mitt bolag, säras från semester m.m.) och jag tror vi har valt att hantera det på sätt genom att skratta igenom oss grejer. Vi filmar Frankie när han gör massa fuligheter, jag kastar om orden när jag ska prata och säger en massa konstigheter och färdigpratar aldrig mina meningar och Henrik glömmer bort saker som man annars inte gör. Idag sitter vi i bilen (har hälsat på svärföräldrarna) och jag hör hur Henrik börjar gapskratta. Då inser han hur han inte har rakat bort mustaschen utan bara tagit det andra i ansiktet. Jag säger att "äsch, det gör väl ingenting" fast jag inte alls gillar det, men idag såg jag inte så mycket skillnad. När vi kommer hem nu ikväll hör jag ett ännu högre gapskratt från toan, då inser han att han bara rakat halva mustachen. Alltså har jag suttit på den sidan i bilen där det var rakat och inte sett något. HAHAH.

Oavsett, flammsiga eller inte. Gud vad jag älskar den mannen. Godnatt.

Hallå på er, det är lördag och typ lunchtid. Jag och Henrik kom till Västerås igår vid 14 tiden och jag kände hur stresstankar tog över på en gång. Jag hatar att bo i stök. Det kan vara det värsta som finns. Vårens strul gör att jag och Henrik har bott i väskor hela åren, någon natt här, någon natt där. Det tär så mycket på mig. Nu när vi fick Frankie tog vi besultet att vi bor i Henriks lägenhet tills vi får flytta in i den nya, egentligen av den anledningen att hans lägenhet ligger på bottenplan och jag bor på 3e våningen längst upp utan hiss. Så, vi lastade in alla väskor och föröskte få det beboligt på en gång. Nya lakan i, nya handdukar fram och en storstädning. Kvällen slutade med god hämtmat och filmen Divergent. Sjukt bra. 

Idag ska vi gå förbi Djäkneberget och ta en promenad med Frankie, fixa och pyssla lite hemma och äta glass i solen. Men mest pussas givetvis. Vi hörs lite senare!

Åh. jag hade sådan lust att checka ut att jag gjorde det. Nästan 3 veckor sedan vi hördes här. Otroligt. Mycket har hänt sen dess. Jag behövde en paus, det har gått i ett här hemma, fast det är semester. Jag ville inte vara på internet utan kopplade ur, och faktiskt så tycker jag att det är helt okej.

Det som har hänt sen vi hördes sist är att Frankie har växt så mycket att det knakat här hemma, det är nästan så att jag får för mig att han växer på en natt. Han har lärt sig konster som sitt, ligg och hopp upp och kan inkallning och apport trots sina ringa 14 veckor. Otroligt. Hunden är fruktansvärt intelligent, ibland blir jag nästan rädd. Här om dagen ville han inte alls vara ute, så när han vill komma in så hoppar han upp och sätter sig i mammas blomkruka för då vet han att vi kommer ut och säger till honom. Förutom Frankie och hundlivet så har Henrik fyllt år, jag har haft en stor överraskningsfest för honom (tack alla ni för att ni kom och kunde hålla tyst om det), jag själv har hunnit blivit 23 år, galet vad gamla vi börjar bli och vi har haft fullt hus hela semestern. För några dagar sen voltade pappa med en av hästarna på travbanan och han hade rejäl tur i oturen. Vagnen voltade runt och pappa åkte i backen, bröt revben och släpades efter hästen i full fart i 50 m. Med skrapsår i ansiktet och "bara" brutna revben så tycker pappa det gick bra. Jag blev livrädd. Man ska inte hålla på med hästar och travsport. Ibland så går det så snabbt, nu gick det bra men om de är något jag lärde mig den här semestern är att man ska ta tillvara på allt man har, för man vet aldrig när det försvinner. Det är så otäckt när det händer hästolyckor. 
Precis så har det varit med vädret, man visste aldrig när solen skulle komma fram igen. Men den här gången gjorde det ingenting, jag och Henrik har haft den bästa sommaren ändå. Det märks rejält att vi har ett annat förhållande nu än förra gången, vi har så kul på ett annat sätt. Jag har skrattat, vi har myst, vi har gått promenader och vet ni vad vi mer har gjort, vi har klivit tillbaka till tio år gamla och laddat hem Roller Coaster och spelat och tävlat. Så kul. Men så beroende framkallande. 

 

Frankie är det bästa som har hänt mig, kunde aldrig tänka mig att en valp skulle bringa så mycket lycka till ett par, jag älskar honom och Henrik så oerhört mycket, visste inte att man kunde känna så mycket kärlek. 

Men, nu är det tillbaka till verkligheten, för imorgonbitti går planet hem och Henrik börjar jobba på måndag. 

 

Är lite ledsen för det men vi har roliga tider hemma också, vi ska ju flytta den här månaden. Men medan jag njuter av sista kvällen på ön så bjuder jag på sommarens roligaste bild. KRAM

Ikväll blev vi bjudna på middagsbuffé med medelhavstema av min kusin med familj. Fantastiskt gott. Bra avslutning på denna dag!