ginah

 

För några dagar sen skrev jag på facebook att jag önskade att flera människor fick chans att leva med Henrik, inte med min Henrik utan en likadan kille. Henrik är fantastisk, och jag menar verkligen det. Han är det på olika sätt.

Att jag drabbades av livspanik i höstas har en del förstått, det var mycket i mitt liv som jag behövde ändra på och det var defintivt mitt och Henriks förhållande, egentligen av en enda anledning, vi behövde förändra hur vi tog hand om varandra. Men det gjorde inte jag, utan jag backade bara ur och flydde, ville helst bara lägga locket på och aldrig ens fundera på att öppna igen. Men det som hände var att när jag hade landat, och tänkt, så insåg jag att när jag hade lagt locket på, så glömde jag bort att halva jag kvävdes i burken. Jag var kvar där inuti och när Henrik var borta i mitt liv så fattades en del av mig.. Jag är ingenting utan Henrik. Jag jobbade så hårt för att ens få Henrik att prata med mig, lyssna på mig och till och med få honom att vara med mig i samma rum, med all rätt. Men det är det som Henrik lär mig, att fokusera på det viktiga och hela tiden göra det som är bäst för en själv. Att vara prestigelös och släppa vad man borde och inte borde. Jag var så förbaskat kär i den här killen att jag kunde inte låta honom gå. Efter tid blev det vi, jag lyckligare än någonsin, mest av att klara av allt runt omrking och äntligen få vara Henriks igen. Något som också var påfrestande i hela processen var alla som tyckte något. Det är viktigt i dessa lägen att våga vara prestielös och gå ut och säga att "ja, jag gjorde världens minstag, men jag är väldigt bestämd och vill rätta till det här". Egentligen vad är grejen, alla tappar säkert sig själv någon gång. jag gjorde det och föll, men jag är inte mindre för det, tvärtom, jag och H hade aldrig varit där vi är idag om vi inte hade delat på oss. Vi är ett mognare par, har roligare tillsammans och ger verkligen varandra utrymme, och i våra liv, där det är fart och fläkt hela tiden så behövs det. Henrik är säker, jag är säker, och att leva med den känslan är fantastiskt. Vi har inte tummat på det officiellt, den biten är ju bröllop men jag längtar tills vi gör det. 

 

Jag tycker att vi ska lägga ned och tycka så mycket, eller vänta, rätta mig. Men tyck ock tänk hur mycket du vill men håll det för fan för dig själv. Jag ska ge er exempel på kommentarer jag fick när jag bestämde mig för att kämpa och läka det mellan Henrik och mig, det brände då och det bränner nu för att jag förstår inte ens hur folk kan säga vissa saker, vissa vet så lite, och då kan jag berätta för er att kommentarerna nedan kommer inte från en enda person som är yngre än mig och inte från en enda kille, här är ett utplock av några..: 
-"Vad skulle få ert förhållande att funka den här gången?"

- "Han är bara en ungdomskärlek, glöm honom"
- "Gina, det är inte rätt, när du träffar den rätta så känner du det"
- "Jag trodde aldrig du skulle gå tillbaka till honom"

- "Det här trodde jag inte om dig, du är inte den jag tror att du är, har man bestämt sig så ändrar man sig inte"
- "Du borde välja någon som gör karriär Gina"

 

Jag kunde skaka av mig detta och följa min intention, men vissa klarar inte det. Jag tycker det är osunt och sjukt att vi lever i ett samhälle där vi lär barn och människor som ska växas upp att dem ska lära sig att ha sköldar/plexiglas runt sig för att överleva med det som väntar dem med internethat, ideal, sjuka kommentarer m.m. Jag går inte ned i vikt för att Henrik ska tycka jag blir finare eller någon annan, jag vill bli lättare och kunna orka mer, min kropp mår bra av att röra på sig och den mår bäst av den kärlek Henrik ger mig. 

Jag vill inte jämföra mig med någon annan, jag och Henrik lever ett liv där vi gör precis saker som vi vill. Och vet ni, att börja med det i 22 års ålder känns fantastiskt. Jag tar inget jobb för att ta ett jobb, jag fyller inte livet med dagar utan jag lever en gång och tänkte inte göra det för att jag måste, jag tänker göra saker som får mig att må bra och som får mig att utvecklas och ha roligt. 
Jag tycker att man ska tänka samma när man väljer en partner att leva med, oavsett om det är en tjej eller kille, ljus eller mörk, kort eller lång så tycker jag att man borde välja någon man har roligt med och en person som konstant plockar fram det bästa sidorna av en själv. Jag har mitt favoritordspråk, "Det handlar inte om att hitta världens bästa kille, det handlar om att hitta killen som gör dig till världens bästa tjej".
Jag har valt att vara med Henrik för att han är slipad, intelligent, människokännare och humorrik. Han får mig att skratta hela tiden, han får mig att vilja utvecklas och han tar fram mitt tävlingshuvud (det är något han gjort på senare tid, ibland nyttjar han det lite väl kan jag tycka men det är OK. Fick mig att t.ex. bjuda upp en random människa efter en lång skämtsam diskussion till bröllopets dansgolv för att han ville se om jag vågade, och jag är ju inte direkt den som bangar). Nu har jag lite extra tur att Henrik så oerhört attraktiv och snygg, utsidan räknas men det är inte det som är allt.