ginah

Tar en viktig och välförtjänt paus mitt i allt packande. Tittar ut och ser hur snön flyger omkring och människorna som går utanför med uppdragna luvor eller i värsta fall paraply. Inser att jag är tacksam för att jag är inomhus, ensam och omringad av bra musik. Momentet packa är jobbigt. Kan inte förstå varför de ska vara så jobbigt, det är sorgligt och det gör ont i hela mig. Sista dagen i lägenheten, i allt vi kämpade dag och natt med och nu är det över. Jag har verkligen älskat det. 

 

Jag trodde att seperationen skulle bestå av jobbiga delar med vem som tar vad och hur man ser på vissa saker. Så är det ju verkligen inte, helt plötsligt har varken jag eller Henrik någon vilja och vi båda rycker på axlarna om vem som ska ta vad här hemma. Uppdelningen gick supersmidigt. Jag bara känner mig matt. Så trött. Har ingen lust. Jag är väl kanske en människa annars med mycket lust, vilja och driv men det här är bara pytom. Jag hänger inte riktigt med, jag förstår inte hur det kunde bli så fel. Och ingen vet ens vad felet är, det är bara en känsla. Som börjar bli väldigt svag, jag tappar mig själv på vägen liksom.

 

I dessa lägen tränar jag på att bara fokusera framåt, gör målbilder om hur bra detta kommer bli osv. Det här får inte vara slutet, utan det är början. Det kommer bli bra. Jag vet det. Jag bara önskade att jag kunde känna som med allt annat att jag bara visste, för den här gången vet jag inte. Vet inte alls varför jag gör detta. Fenomenet som fick mig att tänka till och göra konstiga (och kanske bra) beslut är bara en skugga av dåtid. Det förvirrar mig också.

 

Nu så, pausen får vara slut. Dags att ta tag i min byrå med alla krämer, smycken, underkläder m.m. KILL ME.