ginah

Sen jag flyttade till Västerås så har jag jobbat väldigt hårt, jobbat hårt för att göra bra ifrån mig, kämpat varje dag igenom skolan, bestämde mig för att jobba vid sidan om, slängas mellan Västerås och Gotland på grund av hemlängtan, inrett min första lägenhet och allt vad det innebär och försökt att göra vad som förväntas av mig. Det har gått så bra, men självklart har det gjort det, för jag har inte gett upp utan jag har lagt hela min själ i resultat. Jag träffade en fin kille i december 2011, det blev vi, vi flyttade ihop, vi bytte upp oss och vi stöttade varandra. Det har varit så tufft i vissa lägen, vi har haft kriser men vi har alltid klarat oss igenom det. 
Gällande min karriär så har den blomstrat lika starkt som en vår och försommar gör fast året runt, på väldigt kort tid. Jag insåg inte att jag satte ribban så oerhört högt (av rädslan att inte uppnå mina mål innan jag var 30) att jag uppnådde flera av dem under ett år, istället för mina nio år. Jag gjorde utmaningen hårdare mot mig själv och sänkte målen till jag skulle fylla 25 år. Hårdare mål att uppnå, hårdare liv att leva. Jag gjorde allt för att uppleva dem, till vilket pris som helst, och nu såhär när några av dem är uppnådda så känner jag ingenting, helt likgiltig. Just för att jag glömde bort resan, jag fokuserade så hårt på mina mål att jag inte njöt av vägen dit, det är ju det som ska vara roligt och givande. Målet ska bara vara något att sikta på. 
När jag gick ut skolan med högsta betyg i alla kurser (det är galet hur mycket jag ansträngde mig, och ärligt, när är ett sånt papper bra att ha?? snarare coolt på någon släktträff) och hamnade på Handelskammaren och ville göra karriär så bestämde jag mig för att bevaka, analysera och göra mycket för att komma in på olika arenor. Tydligen gjorde jag rätt, för det dröjde inte länge innan jag hade ett fantastiskt fint nätverk i Västerås med oerhört starka personligheter och ledaroller för stora företag. Ville jag så kunde jag ta en lunch med dessa oerhört duktiga personer och lära mig ännu mer, dubbelt så snabbt som alla andra. Jag lät människor berätta om deras historia och erfarenheter och tog ut den bästa kunskapen och härmade efter. I skolan lärde jag mig inlärningssätt och hur man tar in information, genom möten med framgångsrika personer fick jag kunskapen, jag är oerhört tacksam för detta. Jag ritade upp vilka människor jag ville lära känna och såg till att detta hände. 

 

Efter förra hösten, (som startade med en flytt till Mälaren och ett område i Västerås där sjöutsikt var en vardag i en superfin och ny lägenhet) med på tok för mycket jobb och utveckling, jag åkte hem till ön i veckor över december och januari för att återhämta mig, jag och Henrik blev tightare än någonsin på grund av en svag Gina och en fin kille som alltid fanns där och vi bestämde oss för att ta nästa steg, köpa lägenhet. Vi jobbade stenhårt för det, börja se över marknaden och bestämde oss för att göra allt för att få igenom detta. Lade strategier för hur man på ett smart sätt kan få till ett bra köp, vi lyssnade runt omrking på hur man kan lägga upp saker och vi gick till olika banker för att dem skulle konkurrera ut varandra så att vi inte skulle få svårt att välja. Vi hittade vår drömlägenhet, mitt inne i stan där vi skulle blåsa ur hela lägenheten och gjorde den till vår. Vår start. 
Vi var galet naiva, eller jag var, Henrik visste sanningen men han visste också att han var tillsammans med en tjej som aldrig ger sig. Jobbet skulle vara för stort, vi skulle klara av det och vi skulle följa ordspråket; "jag sa inte att det skulle vara lätt men jag sa att det skulle vara värt det". Men det var det inte, vi slet ut oss själva. Vi tog knappt lån på någonting i renoveringen, vi stoppade in alla våra pengar, vi pusslade för att få ihop vardagen och vi jobbade sönder vårt förhållande för att kunna leva som vi hade drömt om. Detta såg inte jag, Henrik såg det inte tills jag vaknade en dag nu i höst, och fick panik. Jag bokstavligen vaknade inte en dag utan det var en kväll när jag bara kände mig så tom. Inte nog med att hela våren hade varit jobb, renovering, sova, jobb, extrajobb, renovering och sova. På 3 månader blåste vi ut allt och gjorde om rubbet utom badrum utan hjälp från hantverkare. Varken jag eller Henrik är speciellt kunniga men vi läste på och pysslade och fick stöd av en vän som gjort det förut. 

Den kvällen fick jag för mig att jag ville bort. Renoveringen och att överväga all sin tyd hade strypt mig, mitt liv hade strypt mig, jag kände ingenting längre, allt var bara tomt. Jag fick för mig att det var Henriks och mitt förhållande det var fel på, jag ville ha mer, jag ville ha annat. Jag flyttade ut. Den 19 oktober gjorde jag slut. Jag bestämde mig för att bryta. Jag försökte göra det som magkänslan bad mig att göra. Jag har ingen magkänsla. För jag har inte lyssnat på mig själv i år utan bara kört på, gjort det som förväntas av mig och det som krävs för att nå mina sjuka mål (jag säger sjuka för jag tycker dem är elaka, det är elakt mot mig själv att testa mig så hårt för vilket pris som helst bara för att se om jag kan och om jag har potentialen, och nu vet jag det, jag kan gå hur långt som helst gällande karriär, jag tycker inte ens det är kaxigt att säga det för jag är så mätt på mig själv, hur kul är det nu när jag vet det då när jag ändå inte känner någonting, finns ingen glädje eller lycka i det?!), tro mig, jag kan knappt skilja på magkänsla och hjärna. Och det kommer jag att få jobba med så hårt denna resterande höst. 

 

Henrik är den finaste kille man kan träffa, hans hjärta är så stort att tårarna bara rinner när jag skriver detta. Jag vet inte vart vi är, jag vet inte om vi kan laga det vi hade, jag vet inte om jag vill det av rädslan av att hamna här igen. Tittar man på honom är han inte bara oerhört vacker utan han är också världens bästa vän. Vi har skrattat så mycket tillsammans, vi har tjaffsat, vi har pratat och vi har gråtit. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av denna uppbrott men jag tror vi båda två behöver lära oss en läxa och öppna ögonen. Det finns inte ord hur mycket jag tycker om Henrik, att vi går skilda vägar nu skär i mig lika mycket som en kall kniv. Men vi pratar nästan varje dag, vi har en fin nivå, det är aldrig enkelt men vi behöver landa på egna plan båda två. Vi kommer göra det här bra, så säger jag för jag vet att Henrik klarar det, egentligen inte jag men det är det som är grejen med honom, han fixar det alltid, man kan räkna med honom. 

Rent praktiskt då för er som är faktabaserade människor:
Boende, Henrik bor i lägenheten och jag på 26 kvm hos en fin tjejkompis som ställer upp ett tag. Vi säljer lägenheten och tittar just nu på mäklaralternativ. 

Barbadosresan, åker Henrik inte med (han är så nära min familj att jag skulle kunna se honom åka med sen har vi inte pratat så mycket om det och vi måste analysera om det hjälper eller stjälper om han skulle åka med innan vi tar beslut) så kommer hans biljett att brinna inne, och den står jag för. Jag har med mina föräldrar och dem vet.