Min gråt har inget stopp
Hörde visst att ni hade regn och oväder på fastlandet? Här har vi haft strålande sol. Oerhört skönt. Dock var det inte lika nice när jag skulle säga hej då till min fina. Först, innan vi skulle åka hemifrån fick jag seperationsångest så tårarna bara sprutade. Jag lade mig i Henriks knä och han klappa mig över ryggen precis som sina föräldrar gjorde när man var små. Den här kärleken vi har till varandra kan inte vara sund. Jag menar man kan inte sitta ihop. Men min kropp och mitt huvud vill det. Vill ha med mig Henrik överallt. Och ja. Jag sprayar fortfarande ALLTID en av hans tröjor med parfym och har när jag sover (detta har också börjar blivit en vana hemma, detta gör att när jag och Henrik bråkar, och jag är arg, då kan jag ta upp hans tröja - trots att de är han jag är arg på, och lukta på den tills jag blir lugn). Det här med luktande hänger med sen barndomen, jag hade aldrig nalle eller gosedjur. Jag hade min filt/snutte som alltid bestod av ett nytvättat örngott.
Nog om det. Jag har superhuvudvärk av allt gråt och jag tänkte lägga mig och vila, om en timme ska jag hämta bror vid flyget så det är bäst jag är pigg då. Vi hörs ingenting mera ikväll men imorgon är jag på tangentbordet igen..
Kommentarer
Trackback
