I love you

Alltså jag bor med min pojkvän. Alltid. Inte 50 % och inte 75 % utan vi bor alltid med varandra. 
Även fast vi inte vet exakt när eller hur så vet vi alltid att den andra kommer hem. Vi har ett hem där vi jobbar i ett team, den som kommer hem först eller orkar förbereder så mycket som möjligt som med tvätt, plocka, ta disken eller börja med mat, Vi gör allt för att minuterna med varandra ska bli så långa som möjligt. Hinna prata, hinna reflektera, hinna peppa och hinna umgås. Vi jobbar mycket och långa dagar, men det gör inget för vi hinner ladda batteriet dem timmarna vi umgås. 
Allt fungerar bra, jag har inget ett behov att ha egen tid, Henrik har inget behov att ha egen tid utan vi ser ett värde med varandra. 
Imorse brast de för mig, jag klarade inte av att timmarna med varandra var slut. Jag ska åka iväg och vara borta hela dagen och Henrik ska jobba. Jag ställde klockan tidigare än måste för att kunna känna närhet och bara vara vid Henrik. Kvartarna sprang iväg och jag fick ont i magen av att lämna honom. 
Kan man tycka om en person så mycket att man får seperationsångest? Jag känner mig som ett barn. Som om någon tar de finaste ifrån mig och vägrar lämna tillbaka förrän om timmar. 
Jag har aldrig varit såhär kär, aldrig tyckt om någon så mycket, litat så på någon. Jag kan alltid veta att Han är där. Alltid. 
Jag har det fantastiskt bra (fast jag behöver lämna honom i sängen), vi har bra jobb båda två, vi har ett fint hem, flyttar snart in i bostadsrätten, vi är friska och vi har underbara mål och visioner till framtiden som vi kommer att kunna nå. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0