Hopplöst
I veckan var jag inne i stan och hittade ett fint navelsmycke. Det är det enda stället jag är piercad på. Fick Henrik välja skulle jag inte vara det längre för han gillar inte alls sånt där. Men det här gjorde jag för 10 år sen och då hade han liksom inget att säga till om.
Men efter lite velande fram och tillbaka så tog jag en med en vit sten och sen en större sten som hängde. Standard är att man har en med typ bara vit sten. Henrik har sagt att de är OK men den jag köpte fick inte godkänt.
Igår var jag asaglad över att ha en ny och visade den för alla i sällskapet på stranden (precis som man gjorde för alla när man hittade en fin sten i vattnet som liten).
Men efter lite bad, skratt och akrobatik (genom att stå på Henriks axlar) i vattnet märkte jag sedan på eftermiddagen att den stora stenen inte hängde kvar. Då jublade Henrik och jag kände så här..
Hur roliga är inte dessa bilder? Jag har tagit den av syster, men vart hittar alla människor dessa? Hur har dem tid att leta? Oavsett så är dem galet roliga!
Kommentarer
Trackback
