ginah

Min mage bråkar, hela tiden. I helgen, inatt och imorse. När jag sjukanmälde mig imorse hade jag inget val. Det är inte bra, över huvudtaget. Jag vet att jag gör mycket, jag vet att jag är stressad men de är under kontroll. Nu sitter jag hemma, försöker jobba litegrann men huvudet värker. Jag börjar fundera på om jag har något i kroppen som inte är under kontroll. Kan jag sakna järn? Kan jag sakna vissa ämnen som gör att kroppen säger ifrån? Jag vet inte alls. Min ämnesomsättning är ju inte rikigt som den borde, men de tror jag är mitt egna fel. Jag är inte alls snäll mot min egen kropp, jag äter en del mjöl fast jag inte borde (tarmarna säger ifrån) och jag är sockerberoende men ändå får jag i mig en del. Inte av värsta grad men jag är det. Jag försöker hålla mig borta, men ibland är de så svårt, jag har konstant ett sug efter mat och socker och de gör att 8 av 10 ggr klarar jag, men ändå så finns det gånger jag åker dit.
Förutom allt detta fysiska som magsmärtor och sånt så spökar min självkänsla. Inte mitt självförtroende utan min självkänsla. När jag tittar på bilder från senaste halvåret så är det få som jag känner mig nöjd med, få som jag kan känna att "mm. Jag tycker om mig själv". Jag som alla andra är född med en del fina saker och dem sakerna är jag medveten om, men i och med att jag inte gillar mig själv så vill jag inte se mig själv. Jag har aldrig strävat efter att vara tjejen som folk vänder sig om för att se mer av. Jag vill inte heller att Gina ska blandas ihop med tjejen som är snygg. När folk ser mig eller hör saker om mig så vill jag att dem ska tänka att jag är har unika kompetenser, är driven och är inspirerande. Det är en del av min egna vision och det är de som räknas. Men för att ens komma dit så måste jag älska det jag gör och den jag är. Jag är så långt ifrån det. Om jag släppte in er läsare i mitt liv skulle ni bli chockade. Jag gråter i snitt ca 4 ggr i veckan. För att jag är glad, för att något har hänt men framför allt för att jag känner. Jag känner hela tiden. Förra måndagen så berättade min chef att hon skulle gå vidare. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte tårarna skulle välla ut ur ögonen. Jag kände så starkt. I mitten på förra veckan skulle jag ringa till mamma och bara prata vardagsprat, när jag hade lagt på så bara rann tårarna, jag kände en oerhörd saknad. 
Jag känner så mycket, hela tiden. Det är säkert ett tecken på att man inte har en balans och inte är stabil. Jag kan inte hindra det.

Ibland är de läskigt att skriva om vad man känner, vissa är så dömande och kritiska att jag knappt vågar fundera på vad de är för tankar som snurrar i era huvuden. De är okej, jag tänker minst lika mycket, men väljer att fokusera på mig och ta mig dit jag vill.


Den här bilden är tagen för lite mer än två år sedan. Det var några dagar innan studenten och jag minns väl hur förväntansfull jag var. Jag skulle äntligen slutföra mitt ungdomsliv på Gotland och skulle vidare. Här började min karriär, jag bröt mig loss, flyttade, gjorde de jag älskade och hittade världens finaste kille. 
När jag ser den här bilden så älskar jag mig själv, jag vill känna så igen. Jag var så lycklig, jag hade en fin familj som hade tagit mig från botten till toppen. Jag hade haft ett frukstansvärt sista år på gymnasiet och jag var inne på slutspurten. Jag tycker att jag ser levande ut. Idag är jag levande, men känslan är nästan död för att jag inte kan njuta av att vara jag.