ginah

Fredag brukar vara bra dagar. Jag brukar jobba lite extra hårt för att få känna av skillnaden mellan jobbvecka och helg. Igår efter en riktigt tuff dag på jobbet så skulle jag åka och köra mitt andra träningspass för dagen. Mamma ringde och in med headset i öronen och en lättnad spred sig i kroppen. Saknade mamma. Känslan av ett saknat Gotland. Två veckor kvar sen får jag åka ned till underbara ön och krama på alla. Speciellt Chip vår älskade lilla vovve. Till skillnad från de andra dagarna så var jag ute i god tid till träningen och vi kunde faktiskt prata en stund. De är då mamma säger dem där orden man inte vill höra en fredag. Inte nu. Jag vill inte höra dem orden. "Vi måste berätta en sak och den är inte positiv". 

Åh. Jag måste vara stark. Jätte stark. Inte stå utanför träningsanläggning o vara ledsen och inte visa för mamma att mitt hjärta går i delar. Det är nog så jobbigt för henne. Chip har blivit sjuk. Jättesjuk. Så sjuk att han har bara några dagar kvar på denna fantastiska jord. Jag sprängs. Tårarna rinner om och om igen. För femte gången. När jag skriver nu. Familjens lilla hjärta. På måndag åker han in till vetrinären och somnar in och jag vill att någon nyper mig i armen och säger att det bara är en mardröm. Han har blivit jättesjuk de senaste veckorna och är tydligen inte mer än ben och skinn nu. 
Älskade lilla Chip. Chip som tittar på tv, Chip som sover längst av alla, Chip som hoppar upp i sängen fast han inte får, Chip som alltid tar bästa platsen i soffan, Chip som under julaton alltid ska ha första parkett och täcker halva tv:n och Kalle Anka, Chip som ibland låter som en gris, Chip som alltid ska trängas och puffas när vi är många i soffan, Chip som lyssnar när jag skulle ventilera mitt dejtande med Henrik, Chip som ska vara med och slå in paket och Chip som alltid är överklycklig när man kommer hem. 

Chip har varit en del i familjen. Jag förlorar en familjevän och jag går totalt sönder. Hur mycket kan man älska en hund? Fantastiskt mycket. Du kommer alltid vara min favorit.