Jag tycker till!
I slutet av programmet visar dem klipp där 20 åriga Maja berättar att det är knapert att vara arbetslös. Hon får 6000 kr i inkomst varje månad och tycker att det är svårt att ha råd med nyttig mat. Jag kokar. Hon tycker att de är svårt att få jobb och arbetsförmedlingens platsbank är ett ställe hon besöker varje dag. Jag kokar mera. No shit att de är svårt att få jobb när hon söker jobb där en tredjedel (tagit siffran från luften) av Sveriges befolkning också söker. Alltså jag hade köpt argumentet om de var så att hon har sökt jobb på ALLA företag i hela stan, men när hon väl har gjort de då är de liksom dags attt följa upp och ligga på. Tror hon eller andra svenska ungdomar att jobb kommer som på posten? Börja agera kanske vore ett alternativ.
Sen finns det kids heeeeeelt utan verkligehtsuppfattning åt andra hållet. Den klampade in en tjej i butiken häromdagen och spände ögonen i mig där jag stod bakom kassan. "Alltså, hur gammal måste man vara för att jobba här?" Jag blev lite ställd, men förklarade att då det är ganska mycket ensamarbete vill jag att min personal ska vara minst 18. Fick svaret: "JAHAAA? Så jag kan inte jobba här???". Hon såg närmast förnärmad ut när jag som naturlig följdfråga undrade hur gammal hon var. 14 visade det sig. Herregud, tror hon att det bara är att klampa in i en klädbutik och börja jobba eller? ;)
Fast! Jag själv tillhör de som anser att det alltid finns jobb att få - om du bara vill jobba. Jag klev ur journalistskolan när det var som jävigast och första riktiga dippen på lågkonjunkturen var ett faktum. Fick ett extrajobb i restaurang och ett jobb där jag fick lite pengar under bordet. Men ville ha ett jobb att gå till varje dag, tjäna pengar vitt och allt det där. Varje gång jag träffade mannen som ägde Skellefteås största städfirma frågade jag: "Jaha Per, när ska du anställa mig då?" och fyrade av mitt största leende. Träffade på honom ett par dagar i veckan i samband med de jobb jag hade. Sa samma sak varje gång. Och gav honom mitt telefonnummer på lappar. Efter en dryg månad eller så ringer han. Frågar om jag kan hoppa in dagen därpå. Två veckor senare hade jag ett vikariat på 75% som jag kunde köra parallellt med resturangkneget. Han har berättat i efterhand att när han insåg att han behövde personal kom bara ett ansikte upp för honom: mitt. Nej, det var verkligen inget fancy jobb, men det var ett jobb - och det var det viktiga!
