ginah

Att gymma är inte min grej, det är något vi redan konstaterat. Men något måste man göra för att hålla igång, och hellre en uppvärmd sal med maskiner och muskliga killar än en stig i mörkret med okända buskar och träd.
Idag var jag duktig, jag klappar faktiskt mig själv lite på axeln i smyg för att jag höll igång på gymmet i två timmar och tränande kondition. När jag kom in i den svettiga salen med fullt av killar (som ser ut att ha lagt den tiden på gym som jag lagt i skolan under hela mitt liv, ungefär) så kändes det som att alla tittar på en och tänker "vad bra att den där tjejen äntligen tagit sig hit" och då blev jag genast sur (vet inte om de var på mig själv eller tanken av att någon annan lade sig i) så jag tänkte tillbaka, "jag har faktiskt ta mig hit och jag vet, det finns en anledning till att jag är här". Faktum är att detta är lögn, jag tror egentligen inte alls det var någon som lade märket till att jag kom in genom dörren och ändå så kommer flera hjärnspöken fram, av den anledning att jag inte alls trivs att vistas där. Men kan ni tänka er mina läsare, jag har också dagar jag tittar mig i spegeln och vänder mig bort lika snabbt för att det här var inte alls vad jag ville se. Jag menar inte att jag skulle vilja ändra på mig men jag vill ändra mitt sätt att se på mig. Jag vet att, vill man ha något måste man jobba hårt för det. Och jag ska ändra min syn att se på mig själv.

Som ni ser och hör så är det ganska uppenbart att jag har en tvist med mig själv. Jag är säker på att man vänjer sig med gym och man bara ger det en chans, och det ska jag göra. En rättvis chans ända ut från tåspetsarna.

Tack för mig. Jag belönade mig själv med ett långt varmt bad. Bara så ni vet.