ginah

Okej, jag ska erkänna, jag sitter på Arlanda, tuggar läkerol utan att smaka, drar i klänningen, tar mig i håret och kollar mobilen. Känner pirret ända ner i fötterna till magen, mår lite illa, kollar mobilen igen. Jag är sjukt nervös, vi har varit tillsammans i många månader nu, vi har borta från varandra i drygt två veckor och jag känner mig som fjorton. Jag är kär, alldeles för kär, och jag menar borde inte de har släppt lite nu?! Jag kollar på mobilen, bestämmer mig för att ringa, sån mes jag är, han är precis som vanligt, bara jag som är fjorton. Kan inte låta bli att tänka på hur fin han är, hur mycket jag tycker om honom, kan inte låta bli att minnas alla tårar som rann längs kinderna i bilen när han lämnade mig på fattiga Visby flygplats. Ikväll ska jag få vara med honom igen, sån lycka. Men så nervös jag är, inget inom utbildning i karriär kan skapa dem här känslorna, dem är överlägsna. Vilken lycka, vilken stark Gina som gick fram till honom på krogen och bara skulle ha honom. Tänk vad bra det kan bli när man bara vågar lite. Någon gång ska jag gå ut med hela historien om vår start för er som inte vet. Puss