Imorgon åker vi, sorg!

Usch, de gör alldeles ont i mig, mamma har hjälpt mig att packa ihop och vika den sista tvätten, Henrik försöker vara mentalt stöd och lyckas litegrann och Chip är mest i vägen och går och sätter sig på saker som ska packas ner. Men ändå. Hu, de gör ont.
Mamma har lovat mig att komma upp i september, visst blir det bra, då ses vi ju snart.
Men är det inte jobbigt att lämna dessa sötnosar? De tycker iaf jag!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0