SEX I LIFTEN

hejhejblogg.
Nu är jag hemma igen, och jag har haft sjukt kul. Jag älskar att åka skidor men jäklar vad det tog på en. Jag kände mig redan som 80 år efter första dagen i backen, värken i vaderna var helt omöjlig att undvika. Jag lyckades också, i jämfört med de andra åren, ramla mer i liften än vad jag gjorde vurpor i backen. Dock inte i sex-liften! Ramlade bara i ankarliften. Great. Slog mig inte hårt någongång, det ända var att det var så himla svårt att ta sig upp när man låg dubbel på marken av skratt.
En sak som jag och en tjej definitvt kom fram till, det är ju att desto svårare backar man åker desto snyggare blir killarna och drygare för den delen. När jag och min vän ramlade i ankarliften (pga att jag tappade skidglasögon!!), jag skulle vända mig om och se om dom bakom tog upp dom så slog skidorna ihop. Det enda man såg var ett stort moln av snö som yrade runt, och medans vi låg där, mitt i spåret och skrattade, så åkte flera människor förbi skrattandes och ett par killar bara tittade på oss och sa "tur att vi har kontroll och inte kör på er". As drygt, men jaja.
För helhetens skull, jag har haft det bra. Väldigt bra. Och nu är jag hemma, och jag förbereder mig för fullproppade dagar framåt.
Jag vet inte hur jag ska få ihop allt, jag känner hur paniken börja stiga då måndagen är en riktig hatdag. Jag ska ha en egen lektion i en halvtimme på pedaogiskt ledarskap och alla planer och ideér jag har haft är helt bortblåsta. Motivationen lika så. Jag har tappat allt det jag visste skulle bli så bra. Jag försöker liksom hitta något att greppa om, men nu är den hjälpen jag behöver borta, jag visste att de skulle bli så egentligen, just för att jag gav mig själv när jag hade lovat mig själv att inte göra det. Dumt dumt.
Innan jag åkte till fjällen sa jag till mig själv att inget fick förstöra mig nu, inte dom här dagarna, jag ska leva mitt liv utan att tänka på allt som gör dagarna mörkare. Jag tycker ändå jag har fixat det bra.
Jag skulle aldrig gå ut och berätta här, allt som har hänt. För det sista jag vill är att alla ska gå runt och tycka synd om mig, dom som vet, dom vet och dom personerna kan direkt läsa av mig när det är tid och inte tid att prata om det.
På bussresan hem idag tänkte jag så himla mycket, med lurarna i öronen och hög musik på då kan jag slappna av. Jag fruktade hela resan innan jag åkte, jag visste att jag skulle sova i samma säng som sist, när jag var världens lyckligaste 16-åring, jag visste att jag skulle åka i samma backar, jag visste att jag skulle åka förbi dom ställen som jag ramlade på med luren vid örat, jag visste att jag skulle åka i samma fun park där du första gången sa att du ville ha mig. Men jag klarade mig den här gången, det påminde ju mig om något bra, och istället för att bli ledsen fick jag mer energi. En kväll var det jobbigt, riktigt jobbigt, de flesta av tjejerna, som vi sov med, hade mobiler som pep hela tiden, det vibrerade i golven, i sängar, överallt. Jag var as trött, jag hade redan sovit en timme innan mat men gick nog och la mig först. En tjej tittade på mig med nästan sorgsna ögon, hon frågade vad jag gjorde när jag precis hade lagt mig. "Jag försöker se fördelar med att vara singel" sa jag samtidigt som jag skrattade, nu när jag skriver fattar jag hur larvigt det låter. Hon skrattade också och sa bara "Haha, men Gina, hur går det då?" Jag - " Jo men det går bra, jag har kommit på tre. 1, Sängen blir mycket bredare. 2, Man gör sig fin ofta. 3, Jag slipper se sporten.
Sen skrattade vi tillsammans.
Innan jag avslutar, med ett jag vet, jävligt oklart inlägg. Så vill jag tacka en av mina vänner, L. Tack för att du finns där varje gång jag får mina ångestattacker och blir som en tjurig 5-åring. Jag vet att du vet bäst just nu. Men ibland är det så himla svårt, att följa huvudet före hjärtat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0