ginah

Mitt liv har blivit så underligt sen jag flyttade hit till Västerås. De är som att jag inte är huvudpersonen i mitt eget liv längre, fast på ett positivt sätt. Jag lägger vissa saker åt sidan och bara lever och är med och ser saker utifrån. Som att jag är regissören i en film och inte den som har huvudrollen. Jättekonstig känsla. Jag är med men agerar inte. 
De går så bra här ändå, bortsett från min egen hälsa då da men allt runt omkring. Jag har så många fina vänner, som de går bra för, fick precis reda på att en av vännerna har fått en grym praktikplats. Jag blir glad. Jag blir också glad av att höra när de går frammåt på mina vänners känsliga frontar. Jag blir glad av att höra att de gick bra på tentan och allt sånt.

Men här står jag, utan praktikplats, bra betyg, världens sämsta hälsa och helt förvirrad. Jag trivs så bra av att se andra, blir glad av andra att jag glömmer mig själv.

Ja, jag behöver lite tur nu känner jag, ge mig. Tills dess ska jag njuta av dagens två bästa:

1. Mamma ringde mig förut, så säger hon såhär: "Du Gina, de är nog några här som saknar dig", sen när hon har sagt de hör jag mina bebisar, mina fina marsvin alltså, pipa i luren när mamma tog på högtalare. Åh, jag kunde inte låta bli att fälla en tår och få en riktigt stark hemlängtan. När dom börjar pipa hörde jag också lite av Chip. Han började också prata.

2. Den praktikplats en av mina fina vänner fått, jag vet att de var typ verkligen verkligen vad du ville. Aww.

Jag vill egentligen bara gå och lägga mig, men de kan jag inte för jag har endast vart på benen i 5 timmar. Kom igen nu immunförsvar, lite mer orkar vi!