VAD HÄNDE NU?
hejhejblogg.
Jag ska börja med att säga att idag har de varit alldeles för mycket plugg för att blogga, därför kommer de ett inlägg ganska sent så här på kvällen när jag börjar bli klar. Det känns att skolan är igång nu, (och då pratar jag inte om alla gånger man vaknar trött på morgonen, eftersom jag bara börjar 8 en dag i veckan, slutar då 11 så är jag nästan alltid pigg tills skolan börjar :) härligt tycker jag, bortsett från alla hemuppgifter, men de känns som man kommer upp på fötter igen och får en hel del gjort när skolans tid är igång! Nog pratat om skolan..
Förutom plugg, ämnet vi skulle lämna så har jag sovit lite idag, underbart att somna i våra stora soffa på den där kanten där det går ut (har helt glömt bort va de heter men jag hoppas vad ni fatttar vad jag menar.) jag har också tränat ib nu på kvällen. Innebandy innebandy, det är en för rolig sport. Träningen gick bra och vi fick igång ett bra spel!
Nu då? vad händer nu? Jo jag sitter hemma i lägenheten för mig själv och gör klart de sista på datan, har sporten på lågt ljud på tv. Känns lite konstigt att m inte är här, de är tydligen dagens höjdpunkt den där sporten efter tio, vilket jag verkligen inte förstår, men jag vill nog inte förstå heller ;) neeej, men tillbaka på att det är ensamt, Mathias är iväg och ser barca matchen ute någonstans, hade velat följa med men skolan hindrar en, såklart... Så ja, jag sitter här för mig själv med en kopp te och tänker på Nic, saknar henne jätte mycket. När var hon och jag sist liksom? Det är som att det har dragit in någon kall dimma mellan oss, man vet inte varför eller hur. Det bara är så. Kramarna hon ger till min mamma ser ut att vara varmare än dom jag får.
Jag vill bara att allt ska vara som förut, men allting kanske bara rostar nu, eller en del av oss och den andra växer ifrån, alltså växer ifrån varandra.. Nej men så kan de väl inte vara? Man vet inte det.
Om en vecka åker hon och jag, alldeles själva i en månad. Jag längtar så jag spricker men känner någon okontrollerad rädsla ändå, jag viker mig jämt nu, allting som var helt självklart förut de vi pratade om, känns helt främmande nu. De snurrar ofta i mitt huvud, tankar som liknar: "borde jag säga de där?"
Nej nu ska jag sluta tänka, för tårarna bränner innanför ögonlocken och vill bara ut, bäst att lägga av innan första tåren rullar. Rullar en, rullar alla.
hjälp vilket känslosamt inlägg, lär ju ta bort de imorn eller något när jag piggnat till lite, så se till att läs de två gånger. Ha en fortsatt trevlig kväll, Pusspåer.
Jag ska börja med att säga att idag har de varit alldeles för mycket plugg för att blogga, därför kommer de ett inlägg ganska sent så här på kvällen när jag börjar bli klar. Det känns att skolan är igång nu, (och då pratar jag inte om alla gånger man vaknar trött på morgonen, eftersom jag bara börjar 8 en dag i veckan, slutar då 11 så är jag nästan alltid pigg tills skolan börjar :) härligt tycker jag, bortsett från alla hemuppgifter, men de känns som man kommer upp på fötter igen och får en hel del gjort när skolans tid är igång! Nog pratat om skolan..
Förutom plugg, ämnet vi skulle lämna så har jag sovit lite idag, underbart att somna i våra stora soffa på den där kanten där det går ut (har helt glömt bort va de heter men jag hoppas vad ni fatttar vad jag menar.) jag har också tränat ib nu på kvällen. Innebandy innebandy, det är en för rolig sport. Träningen gick bra och vi fick igång ett bra spel!
Nu då? vad händer nu? Jo jag sitter hemma i lägenheten för mig själv och gör klart de sista på datan, har sporten på lågt ljud på tv. Känns lite konstigt att m inte är här, de är tydligen dagens höjdpunkt den där sporten efter tio, vilket jag verkligen inte förstår, men jag vill nog inte förstå heller ;) neeej, men tillbaka på att det är ensamt, Mathias är iväg och ser barca matchen ute någonstans, hade velat följa med men skolan hindrar en, såklart... Så ja, jag sitter här för mig själv med en kopp te och tänker på Nic, saknar henne jätte mycket. När var hon och jag sist liksom? Det är som att det har dragit in någon kall dimma mellan oss, man vet inte varför eller hur. Det bara är så. Kramarna hon ger till min mamma ser ut att vara varmare än dom jag får.
Jag vill bara att allt ska vara som förut, men allting kanske bara rostar nu, eller en del av oss och den andra växer ifrån, alltså växer ifrån varandra.. Nej men så kan de väl inte vara? Man vet inte det.
Om en vecka åker hon och jag, alldeles själva i en månad. Jag längtar så jag spricker men känner någon okontrollerad rädsla ändå, jag viker mig jämt nu, allting som var helt självklart förut de vi pratade om, känns helt främmande nu. De snurrar ofta i mitt huvud, tankar som liknar: "borde jag säga de där?"
Nej nu ska jag sluta tänka, för tårarna bränner innanför ögonlocken och vill bara ut, bäst att lägga av innan första tåren rullar. Rullar en, rullar alla.
hjälp vilket känslosamt inlägg, lär ju ta bort de imorn eller något när jag piggnat till lite, så se till att läs de två gånger. Ha en fortsatt trevlig kväll, Pusspåer.
Kommentarer
Trackback
