ginah

hejhejblogg.
Jag vet faktikt inte vart den bra dagen tog vägen. Det höll hela vägen, verkligen. Jag hade kul i skolan, trots en väldigt kämpig dag. Men nu till eftermiddag rasade allt och tanken slog faktiskt mig vad meningen med livet är. Jag vet, inte alls likt mig. Jag som älskar stunden, just nu. Men allt kan vända fort.
 Men jag halkade ur spår idag, tappade grepper helt, kände mig yr och ville bara gråta för vilken sorglig människa jag är. Ja, visst är det så, att allt inte kan gå min väg som jag vill. Skolan går bättre än någonsin, träningen går bra, jag har aldrig haft bättre relation med mina föräldrar, ja listan kan bli lång. Men att jag inte ens klarade av det lilla jag har misslyckats med. I'm in love. Japp, jag kan inte säga det bättre själv. Många säger att man inte kan styra över känslor, vilket jag inte heller kan, men man kan leda dem åt olika håll, och påverka. Omedvetet eller medvetet. I det här fallet omedvetet. Och onödigt. Tills nu när vissa ord kom fram så gick det upp för mig att jag verkligen är det. Jag blir på bra humör, det blir en sorts spänning, knäna vinglar och vidare. Vilken besvikelse. Vilken idiot jag är. Jag känner skam.
 En person vet, en som vetat det hela tiden. Någon som jämt sagt det till mig, och också trott på det. Hjälp, nu vill jag bara ha dig här Nic.
Jag trodde för en gång skull att jag var bättre än vad jag var. Jag som annars, aldrig är riktigt stolt över något jag gör, utan ofta tycker jag är sämre än vad jag egentligen är, gjorde en ändring. Trodde att jag kunde tro på mitt självförtroende och bara va.  Bara känna sig bekväm och trygg för en gång skull. Jag skäms, ja, fy fan vad jag skäms. Allt var såklart för bra för att vara sant. En bästa vän som ställer upp för allt, det finns inte. Det är antingen/eller. Det är mer eller mindre. Inte bästa vän med något mer. Och det är så det ska vara. Jag kan inte säga att jag inte får skylla mig själv, det får jag helt göra, vare sig jag vill det eller inte. Men hela den här vägen hit, så har jag tänkt många gånger om vi verkligen stått för det vi har hållt på med. Jag skulle utan problem säga det, även om jag visste att det var det sista jag fick säga till dig. Jag ångrar inte en sekund av umgänget med dig tills idag. Då det har gått upp för mig hur det verkligen är och vilket misstag jag gjort. Men skulle vi komma till dig, jag tror du aldrig skulle erkänna det för dina vänner om vad som hände och gjordes.. Det har varit hemligt på något vis. Så som bästa vänner håller hemligheter. Och det är så det också ska stanna.
Hur och vem jag pratar om nu, tänker jag aldrig erkänna, inte ens för personen själv. För det här pinsamma misslyckandet borde inte någon annan få ta del av. Även om jag skriver ut det i min blogg, så har ni ingen aning om vem det är, ingen kommer att gissa rätt ändå.  ( Förutom Nic som redan vet) Och jag tänker låtsas som ingenting nu när jag äntligen skrivit av mig, för att personen som är utsatt har inte alls gjort något fel och ska därför inte få reda på något.
Pusspåer.