ginah

Hejhejblogg.
Jag vet inte vade jag skriva och hur mycket. Det har hänt alldeles för mycket dom senaste 24 timmarna att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Mardröm blev till verklighet och ilskan har aldrig varit större.
Igår, tjejkväll var det tänkt va, ja men de vart väl jätte bra att det var ni som tjatade så vi skulle ha det. Det var ni, som för en gång skull drog ihop gänget och gjorde något kul, jag bara hängde på. Hade inte alls så stor koll på vad som hände. Vilka planer som var tänkta, eller vad som skulle hända framöver. Nej, jag brukar kalla det att gå bakom ryggen när man gör som ni gör.
Allt var frid och fröjd, tjejsnack, spel som det kanske brukar vara. Sen så kommer vi till punkten då det handlar om mobiltelefonerna. När jag iaf, eller jag har lärt mig, att är man med några, eller någon, så är man social, utan mobilen. (Så länge inte ett viktigt samtal väntar eller liknande. ) Mobilen kan ligga någon annanstans. Den ska inte störa när man sitter och spelar eller pratar, kanske någon som känner igen sig?
Att bara lägga bort mobilen, eller sätta den på ljudlös var några av tjejerna som inte klarade av. Deras mobil ringde varannan minut och ju mer desto mer irrreterade vart vi. Det var tydligen oro i lägret och vi kunde inte spela eller prata klokt för dom missade halva handlingen.
När vi tog en liten paus och några av dom sprang ut och rökte, in och ut hela tiden. Några sprang in på toaletten och jag förstod att något vart fel.
Helt plötsligt säger en person, "Ehm, alltså, hur reagerar ni om vi åker till killarna?". En sak som går mig så jävla mycket på nerverna. Är att min kusin är tillsammans med en kille som går i samma klass som killarna dom åkte till, och då är dom så patetiskt desperata att dom ber honom skjutsa dit dom. Och han är för snäll, och gör det. Vilket gör att min kusin blir lämnad för att hennes pojkvän ska köra dom människorna. Nej tack, leta efter lägre personer.
Både jag och en av tjejerna (nämner inga namn) stod med stora ögon och bara tittade när dom frågade. Hur kunde dom ens tänka tanken. Efter en kvart med skrik, besvikelse, och gammalt skit som kom upp så drog dom äntligen.
Jag har aldrig känt mig så utsatt som då, tänk att stå framför 2 av sina bästa vänner och höra en hel del skit dom har tyckt om mig själv. Jag fick en obalans i kroppen och kände mig helt tom. Vad dom pratade om bakom ryggen skulle alla kunna lista ut. Men jag har aldrig varit i en sån situation där man får saker bekräftat.
Egentligen vet jag nog inte varför jag skriver ut såhär. Men shit vad arg jag är. Jag har typ ingen kontroll alls. Vilken jävla mage dom har alltså. Ganska känslokalla. Jag trodde jag kände dom, men där ser man när det kommer till kritan.
Det ska väldigt mycket till att jag ens ägnar en sekund åt dom igen. Usch.
Nu ska jag inte förstöra er dag genom att sura, för jag ska snart få besök och sen på släktmiddag. Det kommer iaf bli jätte mysigt.
Ta inte vänskap för givet, för hur är det egentligen när de kommer till kritan?
Pusspåer mina läsare.