JAG PASSAR PÅ
Bara helt sådär vill jag passa på också att tacka mina två närmaste vänner, Linnea och Nicole. Tack tack. Tack för att ni är där, när jag behöver er, tack för att ni gör mig glad eller försöker när jag inte är det, tack för att ni bara lyssnar och säger "Jag förstår" när jag bara står och skriker ut min ilska, tack för att ni bryr er, tack för att ni alltid ställer upp, tack för att ni alltid har lust, och framför allt, tack för att ni finns.
Ni, eller dom flesta läsarna av er vet ju vad som hände i början av sommaren. Kanske inte vet precis vad som hände, men har hört, sett, varit med på något vis. Och ibland blir jag så trött på folk, som idag. Som i onsdags. Som när du ber mig lyssna och förstå. Att jag ska åka dit och lyssna, jag har redan gjort det. Hon har sagt det hon skulle förklara, att om hon då inte vågade prata sanning sårar bara mig.
En som är/var mina närmsta kompisar gick tillbaka till henne, och ville lyssna, höra hennes varation. Vilket jag helt förstår. Men sen att du ringer till mig och säger att DU kan lämna allt bakom dig, förstår jag ingenting av. Liksom när började du tänka efter om det var synd om henne? Och visst, det är det. Hon har INGEN som de flesta säger. Men vems fel är det då?
Det som stör mig något så grymt, är att du ber mig att prata med henne, varför skulle jag prata med henne? Om hon vill något kan hon för det första visa att hon bryr sig om våran f.d vänskap. Men hon struntar ju i det helt nu. Och då känner jag att jag lägger ner. Och du säger att du skulle lätt kunna lägga allt bakom dig och gå vidare. Men jag känner bara , du har inte blivit av med din pojkvän? du har INTE blivit av med den du delade allt med. Jag hade aldrig, aldrig blivit tillsammans med honom om jag visste jag skulle tappa henne. För det är inte värt det. Jag och hon, hade världens bästa vänskap, och då menar jag den bästa. Därför blev det sån chock efter allt. I våran ålder, eller nu ska jag tala för mig själv, så betyder vänskap så mycket mer. Henne har jag känt i 13 år, honom i 6 månader. Men sen vad hon gjorde för val efter förvånade mig. Jag trodde hon skulle ge mig tid, visa att hon brydde sig som mest. Men när det sen en gång spårade ur och hon vände sig otrevligt mot mig bubblade det över. Och jag insåg att hon har förrändrats. Hon är inte den som jag lärde kände eller var bästis med. Jag saknar henne, mest av allt. Det måste jag erkänna. Men jag puttar också dom tankarna åt sidan för jag vet att hon inte känner samma. Det kan verka ibland som om du bara inte finns i mitt liv längre. Men jag tänker på dig varje dag. Alla sjuka minnen vi har tillsammans. Alla 13 åren. Men dom måste suddas ut, och det innebär att det känns som att det här var ett streck som visade slutet av min barndom. Min barndom var bara du. Jag minns när vi skrev uppsatserna i skolan. Det fina pappret som jag skrev om dig, det har bara åkt rakt in in i garderoben som skam för att en enkel kille vi bara känt i några månader kunde dela på oss. Hörrrruu, vi som sa föralltid.
Och ännu rinner en tår nerför kinden av känslan av att det aldrig kommer bli vi 4 längre. Samma tid som vi delades försvann också alla bilder och alla videorna på oss. Jag har inget kvar. Jag har bara en fjärde del. Och det är Linnea. Linnea som lyser upp min dag. Men tur säger jag att du Linnea aldrig tar upp gamla minnen från oss 4. För vad jag tror, är dom minnen bara till för att suddas ut, precis som dom inte hade hänt. Precis som du och jag bara rinner ut i sanden.
Ändå. Tack för dom här 13 åren. Du gjorde att jag fick en bra barndom och en bra uppväxt.
How can you be in the hell, when you are in my heart?
älskling! du har varit och är så makalöst stark som stått upp för dej själv när detta pågått. ja beundrar dej, bästa vännen. vi fyra hade något speciellt, och vi har oförglömmliga minnen. men vissa har visat vad de speciella betydde för dem.. nu är de bara att köra på på nytt gumman. ja, nicole, frida, agneta, alla finns här! we love you
ni tycker alltså att vi bara ska glömma alla våra minnen och sudda ut dom som om dom aldrig funnits? Men jag ska säga er en sak, det kan inte jag. Jag tänker på det varje dag och det finns inget som jag hellre vill än att vi ska skapa nya minnen. Ni alla tre har lyckats gått vidare och lämnat våra dyrbara minnen bakom er, men jag står kvar och KAN INTE gå vidare. Jag kan inte glömma er, that's it
maja, ja vet inte.. men de kan ju aldrig bli som förut
Jag kommer ihåg att jag läste om vad som hänt för länge sen och av en slump hamnade jag nu på din blogg igen och jag måste säga det att du är otroligt stark!
Ylva verkar inte vara så bra på att hitta sina egna killar, utan hon fastnar för dom med flickvän. Först tim och julia. jenny och johannes, sen gina och jesper. LYCKAT! vem blir härnäst? DRAMA.
