ginah

Åh gud, dagarna går i ett och jag hinner knappt med att analysera vad det är som händer egentligen. Veckan har varit riktigt bra, haft 2 lediga dagar som jag tillbringat i underbara Ihreviken, jag har haft barrunda med jobbet och testat olika restauranger, jag har jobbat grymt mycket och jag har hunnit med att parta med riktigt roliga stockholmsbruttor. Jag vet, mina dagar är fullspäckade och jag är glad om jag får någon timme hit och dit och ta hand lite om mig själv.

Jag kan inte klaga, jag har haft en helt underbart bra vecka på EMAX som verkligen har hållt fast vid orden; kunskap, nätverkande och inspiration. Jag landar på Gotland och får nästan lite småångest när jag inser att emax-bubblan inte alls följde med hem. På bara en vecka när jag fått lite avstånd från allt ser jag helt annorlunda på saker. Det är så mycket som bara kan förändras på några dagar. En midsommar fick mig och inse vilka som verkligen ger en energi och tar energi. Även fast jag inte hade en enda droppe alkohol i blodet så hade jag hur kul som helst. Jag behöver inte de för att kunna ha kul, jag behöver bara umgås med folk som jag trivs med. En del av mig själv fick sig ändå en törn när jag än en gång trodde alldeles för bra om folk. Jag behöver väl inte säga mer än så, du vet vem du är och det räcker för mig. Patetiskt.

Min familj, jag hade inte klarat mig utan ert stöd och hade aldrig fått toppenbetyg om de inte vore för att ni har lyssnat och varit där. Puss på er alla som gjorde min dag speciell.

När jag fick mitt betyg i handen kunde jag verkligen säga att jag gjorde mitt bästa. När jag fick mitt stipendium var jag glad för jag visste att jag var värd det. Jag vet att många spyr på mig för att jag jämt orkade den där sista grejen, jag lämnade in i tid, jag tog tag i uppgifter fast jag hade minst lika lite tid som alla andra. Det kostar att ligga på topp, i alla fall för mig. Det var förresten ett gammalt uttryck jag brukade använda mig av men med helt annan innebörd. Jag får absolut ingenting servererat på silverfat. Mina föräldrar eller familj på sätt och vis har aldrig pressat mig till att jämt prestera max. Utan det ligger i min personlighet, jag kan liksom inte låta bli att bli tävlingsinriktad och gå in 100 %. Det är också på gott och ont, vissa saker är inte värda att kämpa för, jag vet att jag har lagt ner alldeles för många minuter, timmar och till och med dagar att försöka tänka ut och hitta lösningar. Gör det inte. Allt ska inte lösas. Tappa inte stoltheten som jag har gjort många gånger, låt inte folk tro att dom kommer finnas där oavsett, en gång kommer man lacka, och jag gjorde det för sent. Visst har alla dessa händelser satt sig i mig, jag märker att under vissa rubriker är det som att jag har ett handikapp. Det låser sig, jag kan inte. Bara för att konsekvenserna lyser igenom. Klarar inte av. Jag har också blivit en del av något som liknar känslokall, märker jag att val börjar komma i luckor som påminner mig om tidigare händelser så vänder jag ryggen direkt. Vill inte se, vill inte höra, vill inte vara. Även fast man ibland borde vänta och se - men min rädsla tar över, och då blir det oftast bara ett tvärnej.
Jag har gett mig fan på att jag ska komma någonstans, det gäller att prioritera. På lördag åker jag på ett stort entreprenösläger, (egentligen inte stort i antal folk då det bara är 200 från hela Sverige) bara själva delaktigheten är värd 14 000 kr. Jag hade aldrig fått det om jag inte hade lagt ner själ och verkligen verkligen ville det. Under nästa vecka får jag också besked om höstens planer. GE MIG IS I MAGEN!

När jag gick i ettan på gymnasiet hittade jag högskolan jag ville in på, den var som skräddarsydd för mig. Åren efter det har jag bara gått och längtat till det ska kunna bli min tur att söka programmet LEDARSKAP FÖR MÖTESINDUSTRIN. När jag satt i tidigare i vår med MVG i stort sätt i alla ämnen så var jag helt säker på att jag kommer in. Jag var så säker att jag ställde upp mig i bostadskö i Västerås. Men nu, när jag varit där på intervju, fått träffat en del av ledningen är jag helt kall. Jag fixar inte det här, inte ens en fjärdedel av antalet sökande kommer in, och varför skullle jag vara en av dom?
Men nu när jag gett mig fan i det, bojkottade alla andra skolor som också erbjuder bra utbildningar och bara sökt detta så måste jag faktiskt tro att jag kommer in. Annars kan jag ge upp nu, och det vill vi inte.

Jag vet att jag fokuserar för mycket på min framtid, jag vet att jag är en kalenderflicka som har med mig den överallt och jag vet att så länge jag stannar på den här ön, så kommer jag aldrig att komma någonstans. Inte för att inte ön kan erbjuda en bra framtid utan mer att Gotland inte finns i mitt hjärta och i min själ. Jag vet att folk sitter och snackar bakom ryggen när jag säger att jag kunde gått gymnasiet i tre år till bara det fanns mer att ta av, jag vet att folk irreterar sig när jag säger att hellre att intervjun för högskolan blev bra än studentdagen - om jag var tvungen att välja. Jag vet att folk kräks på att jag är driven och ambitiös och att jag faktiskt tar vara och vill något speciellt med mitt liv.

Jag är så trött att jag skulle kunna gråta nu, men de gör jag inte, för jag biter ihop. Det är fruktansvärt mycket den här veckan, och det jag skulle behöva är egen tid men de kan jag inte hitta på schemat. Mycket jobb, mycket förberedning för studentmottagning, mycket tankar kring Emax (åker på lördag!!), mycket småfix med vår getost men jag har alldels för lite tid. Mitt i alla tråkigheter ska ni få ta del av en fin sak. Detta kommer jag spara länge. 

På studentdagens morgon hade min vän Linnea gjort en överrasking till oss tjejer som var hos henne, vad jag ser, är det mycket mer tankar och tid kring detta även om man fysiskt sätt inte kan ta på det..

Precis hemkommen efter första studentmottagningen. Snacka om att känna att man lever. Mottagning blev inte så jätterolig då det slutade med ambulans och räddningstjänsten. Nu håller vi bara tummarna för att allt bli bättre.

Åh herre gud. Jag kan inte fatta att skolan verkligen är över nu. Studenten var en galen dag. Det var galet kul. Det går liksom inte att beskriva med ord känslan innan utspringet, hur man står på vagnen och skriker rakt ut och hur vi sprutade skumpa på varandra, hur kul det såg ut när Linnea ramlade ner från bänken och hon sen skriker "NU KÖR VI!!", hur lite man brydde sig när alla runt omkring såg när tjejerna i klassen satt på rad och kissade.
Eftersom jag fortfarande är helt tagen om hur roligt man kan ha på en dag, hur mycket man kan skratta så bjuder jag på några bilder istället. PUSS

En del av favorittjejerna

Jag och fina Angelica

Partybrudarna Frida och Julia


Studenter

Vagnen

Egentligen har det varit en helvetes dag. Det har varit varm, asigt varmt när vi byggt vagn. Jag har legat på marken och skruvat i typ 100 skruvar i några rör som är antalet 100 st så jag vart ganska trött i min arg. Fast telefon samtal har kommit som gjort mig helt knäckt, fast jag inte är klar med studentklänningen ännu, fast jag fortfarande är sjuk så kan jag inte låta bli att le lite på läpparna.
Det jag har kämpat efter i tre år lönar sig rejält. Äntligen fick jag kuvertet i handen med mina betyg, så jävla stolt. Fan vad bra det kändes, även fast vissa tider har tagit död på mig har jag ändå hängt kvar och gjort mitt bästa. Som att betygen inte var nog så fick jag ett stipendium på 2500 kr. Underbart. Jag älskar när man ger sig fan på saker och det lönar sig.

Hjälp vad trött jag är. Jag tycker jag kan bli av med det som liknar halsfluss nu så jag orkar lite mer. Vi har byggt studentvagn hela dagen. Vilken jävla as säger jag bara till vagn. Har vi inte den största vagnen blir jag verkligen förvånad. När man står nedanför den och tittar känns det som man står framför ett hus. Hjälp, jag informerade dom andra att skulle vi ramla ner därifrån kan vi nog säga hej då till livet. Jaja, nog om det.

Alltså man har så mycket i huvudet så man blir alldeles knäpp. Jag blir iaf glad när jag ser på balbilderna. En mycket bra kväll. 
Idag har det varit en mycket bättre dag. Jag har hängt med softa människor och haft MYS. MYSIGT. Vi har badat och solat och pratat en jävla massa skit.

Vilken kväll. Helt magiskt alltså. Bal, bal, bal, något man bara måste gå på. Jag orkar inte sätta in bilder nu utan gör nog det imorn. Jag är as trött, sliten. Har haft sjukt bra bakishäng idag. Vissa personer gör en glad alltså, andra kan för tillfället helst bara försvinna. 
För stunden är jag grymt bitter över att ha märkt hur mycket man tror att man känner en del personer. Sen när de väl kommer till kritan så var allt bara bullshit. Efter ett tufft år, stora händelser som inträffade för ett snart år sen är jag ganska härdad. Hell yeah, jag lägger knappt själ i att styra upp och reda ut längre. De är ju dumt att lägga energi på personer som inte tar vara på chanserna att fixa till nått. 
Nej, ikväll blev de lite nog. Så jag pissar på folk ikväll så får ni tillbaka en glad Gina imorn. Då har vi kommit en liten bit på vägen med vagnbygget. På fredag gäller det. Hej vad kul vi ska ha.

En helt galen resa.
Jag vaknar med huvudvärk efter en väldigt hård natt. Jag känner jag att jag inte alls delar den lilla hotellsängen med bara Linnea, någon annan ligger också där. Linnea är lika chockad som jag. VAD HÄNDE DÄR.
Vi ligger vid poolen, trötta på vädret och allmänt trötta på de sjukt jobbiga tyskarna vid solstolarna bredvid. Vi börjar packa ihop vore grejer för att gå upp på rummet och göra i ordning oss. När vi gått 20 m skriker en av killarna, "LINNEA! I THINK YOU FORGET SOMETHING!" och vinkar med hennes bikiniöverdel. Jag får en pinsam blick och röd i ansiktet går Linnea tillbaka till killarna och hämtar bikinin. VAD HÄNDE DÄR.