ginah

hejhejblogg.

Jag börjar precis som förut.

Idag är en klump-i-magen dag. Jag vaknade hemma hos Olivia imorse och hade egentligen världens bästa morgon. Vi gjorde varm choklad och åt nybakat bröd och lussebullar. Jag mådde lite smått illa av gårdagen men det var ändå inte så farligt.

Och de är verkligen inte gårdagen som ger mig ångest, utan det är annat. Lördagskvällen struntar jag fullt i, jag hade sjukt kul och det var en minnesvärd kväll men fan alltså, jag kan inte sätta fingret på vad det är.

När jag gick in i vårt förhållande i mars 2009 så sa du till mig, "Gina, kom ihåg en sak. Den som är otrogen, det är den som är en idiot. Det är den som förstör för sig själv och inte är värd att lägga energi på."

Jag kom ihåg hur jobbigt jag tyckte allting var i början, folk sa höger och vänster till mig vilken idiot du var. Jag hade inte sett den sidan, jag hade ju bara sett underbara du. Du som alltid fanns där, du som alltid pratade och spred sådan energi att man kunde leva på bara den. Jag kände i början att det här inte kunde vara mer rätt. Jag var redo att göra allt för att få det att fungera. Trots ålder, trots att alla var emot, trots att du var min tränare, trots att vi var tvungna att träffas i smyg.  Vi är trendsättare, och kommer alltid att vara det.

Helt plötsligt så brakade allting. Från att vara ett nykärt par där vi gjorde allt tillsammans så ville du inte vara med mig alls. Du stötte bort mig, du var kall och allt var bara ett helvete i mina ögon. Men ändå så var mitt hopp där. Jag ändrade inställning totalt. Efter allt jag hade gett kunde jag inte bara lägga ner nu. På något sätt fick jag dig att inse att du mådde som bäst med mig. Det var mig du ville ha. Men i mina ögon, att hänga sig kvar var inte smärtfritt på något sätt. Jag tappade mycket, jag tappade mig själv, mina bästa kompisar, mina gamla kontakter. Hela mitt egna liv. Nu i efterhand kan jag inte skylla på någonting varför man står ensam idag. Det enda jag kan säga är att jag trodde jag gjorde det bästa, jag gjorde allt jag kunde. Och framförallt, jag försökte i alla fall. När man bara har varit tillsammans i fyra månader borde förhållandet vara som bäst, men de var då det var såhär. Och jag hörde återigen flera stycken som sa, ”Ni har ju knappt kommit in i ert förhållande och har redan problem som inga andra.” Jag fortsatte att inte lyssna. Jag ville inte höra. Jag visste att jag gjorde rätt. Magkänslan sa nej men hjärtat sa ja.

Nu när jag sitter här och det är slut vet jag för mig själv att jag gjorde fel. Jag borde sett när jag var besegrad, men jag vägrade att se det. Varje gång jag åkte utomlands var du med någon annan, du gick bakom ryggen och ljög. Kärleken är blind, och det här är ett ganska tydligt exempel.

Jag visste inget, för ingen sa något. När bomben tillslut släpptes om vad som hänt så kändes det som hela världen visste utom jag. Hur kunde jag på något sätt tro att jag var speciell? Varför lyssnade jag inte när dom sa att du inte var bra? Kärlek, antar jag.

Och där stod jag, med en lägenhet full med delade saker, två marsvin som vi hade tillsammans och hela min gymnasietid med dig. Jag var inte redo, kunde inte se mig själv utan dig. Du var mitt allt, vi hade så sjukt kul och varenda liten sak jag gjorde var på något sätt gemensamt. Vi hade storslagna planer, vi visste precis vad vi ville bli, vilket håll vi skulle gå till och allt sånt.

Vi försökte igen men du blev sjuk, allting stod dig över huvudet och där var jag. Mitt i mellan och helt klämd. Med min skola, jobb som skulle skötas, jag skulle hinna med mina träningar, lägenheten skulle fixas. Jag gick på 300 % varje dag. Levde liksom för oss båda. Jag trodde jag kunde klara det själv, tills mardrömmen slår in, det går utöver mig, ditt beteende. Du straffade mig för att jag var den närmaste. Sen gick det bara utåt. Värre och värre för varje dag. Jag blev mer och mer sårad, ena dagen var du precis som vanligt, andra dagen var du arg och vägrade prata med mig och minsta lilla sak som inte var som du ville så blev du jätte tvär. Jag visste att du var sjuk, och därför hade jag inte mage att ta mina grejer och bara sticka, jag ville göra det så många gånger men kunde bara inte, och vågade inte för jag visste att du behövde mig.
Varje dag jag hade en stund för mig själv, innan du kom hem, så försökte jag ladda batterierna genom att bara gråta ut, titta ut och hoppas att livet snart blir lite enklare. Jag lever ju för karma och tror stenhårt på det. Försökte verkligen tänka, ”det blir bättre snart, stå bara ut lite till”.
Jag antar att du gjorde som du gjorde för att du inte kände samma för mig längre, eller att du var samvetslös. Jag visste att du hade en släng av eller va schizofren därför blev jag så sjukt rädd. Jag kan fortfarande nästan ta på känslan, när vi låg i sängen, och helt plötsligt ändrade dina ögon form och du tittade mer på mig som att jag var äcklig än att det var kärlek. Du blev typ kall, i hela uttrycket, sättet du rörde dig på och det svartnade i dina ögon. Du tog tag i min handled, där du visste jag var känslig, du knep hårt och småskrattade och sa ”Jag förstår att du är rädd Gina, det borde du verkligen vara”.
Slutet på allt blev när du inte kom hem som lovat, jag förstod vad du höll på med och jag sa att du skulle komma hem för att förklara annars fick du nog inte se mig mer där. Du ljög, du lade på och hörde inte av dig och jag tog de närmsta sakerna för att få luft och flytta hem till mamma och pappa. Jag såg att din relationstatus på facebook hade ändrats till singel och förstod på allvar, vilket misstag allting var. Och ställde mig frågan igen, hur fan kunde jag tro att jag var speciell?

Precis som Magnus Betnér sa, det behöver inte vara så mycket krångel med att göra slut, gör det enkelt för dig, ändra relationstatus på facebook så ser alla samtidigt.
För min skull, kom inte fram till mig och säg ”vad var det jag sa”, för ni får bara svaret, jag är en kämpe, och jag försökte i alla fall.
Från och med nu, kommer jag alltid gå på magkänsla, oavsett vad hjärtat säger.