ginah

När jag fick mitt betyg i handen kunde jag verkligen säga att jag gjorde mitt bästa. När jag fick mitt stipendium var jag glad för jag visste att jag var värd det. Jag vet att många spyr på mig för att jag jämt orkade den där sista grejen, jag lämnade in i tid, jag tog tag i uppgifter fast jag hade minst lika lite tid som alla andra. Det kostar att ligga på topp, i alla fall för mig. Det var förresten ett gammalt uttryck jag brukade använda mig av men med helt annan innebörd. Jag får absolut ingenting servererat på silverfat. Mina föräldrar eller familj på sätt och vis har aldrig pressat mig till att jämt prestera max. Utan det ligger i min personlighet, jag kan liksom inte låta bli att bli tävlingsinriktad och gå in 100 %. Det är också på gott och ont, vissa saker är inte värda att kämpa för, jag vet att jag har lagt ner alldeles för många minuter, timmar och till och med dagar att försöka tänka ut och hitta lösningar. Gör det inte. Allt ska inte lösas. Tappa inte stoltheten som jag har gjort många gånger, låt inte folk tro att dom kommer finnas där oavsett, en gång kommer man lacka, och jag gjorde det för sent. Visst har alla dessa händelser satt sig i mig, jag märker att under vissa rubriker är det som att jag har ett handikapp. Det låser sig, jag kan inte. Bara för att konsekvenserna lyser igenom. Klarar inte av. Jag har också blivit en del av något som liknar känslokall, märker jag att val börjar komma i luckor som påminner mig om tidigare händelser så vänder jag ryggen direkt. Vill inte se, vill inte höra, vill inte vara. Även fast man ibland borde vänta och se - men min rädsla tar över, och då blir det oftast bara ett tvärnej.
Jag har gett mig fan på att jag ska komma någonstans, det gäller att prioritera. På lördag åker jag på ett stort entreprenösläger, (egentligen inte stort i antal folk då det bara är 200 från hela Sverige) bara själva delaktigheten är värd 14 000 kr. Jag hade aldrig fått det om jag inte hade lagt ner själ och verkligen verkligen ville det. Under nästa vecka får jag också besked om höstens planer. GE MIG IS I MAGEN!

När jag gick i ettan på gymnasiet hittade jag högskolan jag ville in på, den var som skräddarsydd för mig. Åren efter det har jag bara gått och längtat till det ska kunna bli min tur att söka programmet LEDARSKAP FÖR MÖTESINDUSTRIN. När jag satt i tidigare i vår med MVG i stort sätt i alla ämnen så var jag helt säker på att jag kommer in. Jag var så säker att jag ställde upp mig i bostadskö i Västerås. Men nu, när jag varit där på intervju, fått träffat en del av ledningen är jag helt kall. Jag fixar inte det här, inte ens en fjärdedel av antalet sökande kommer in, och varför skullle jag vara en av dom?
Men nu när jag gett mig fan i det, bojkottade alla andra skolor som också erbjuder bra utbildningar och bara sökt detta så måste jag faktiskt tro att jag kommer in. Annars kan jag ge upp nu, och det vill vi inte.

Jag vet att jag fokuserar för mycket på min framtid, jag vet att jag är en kalenderflicka som har med mig den överallt och jag vet att så länge jag stannar på den här ön, så kommer jag aldrig att komma någonstans. Inte för att inte ön kan erbjuda en bra framtid utan mer att Gotland inte finns i mitt hjärta och i min själ. Jag vet att folk sitter och snackar bakom ryggen när jag säger att jag kunde gått gymnasiet i tre år till bara det fanns mer att ta av, jag vet att folk irreterar sig när jag säger att hellre att intervjun för högskolan blev bra än studentdagen - om jag var tvungen att välja. Jag vet att folk kräks på att jag är driven och ambitiös och att jag faktiskt tar vara och vill något speciellt med mitt liv.