ginah

Jag har fått lite frågor hur det går med allting och den frågan jag tänkte besvara idag, som jag vet att många av er är nyfikna på det är kanske hur det går med min viktresa och min personliga tränare. 
Vi har varit igång i ca en månad och det har hänt mycket. Den enda överenskommelsen som jag och min PT har förutom att träna för att må bra det är att jag inte ska gå efter vågen. Mitt mål att gå ned 17 kilo totalt är ju väldigt konkret men eftersom det är många veckor kvar väljer vi att inte fokusera på vikten. Det kan vi göra när jag börjar nå den formen jag är ute efter. 

Det svåra med mig är att hålla i träningen och träna kontinuerligt. Jag vill gå ALL-IN och får jag inte resultat efter någon timme så vill jag åtminstone ha det efter någon vecka. Men det är ju inte så det går till, jag håller ju på att göra en hälsoförändring, det händer inte på en vecka. Och just detta är min utmaning.

Jag går efter kamera och kondition, hur mycket jag klarar helt enkelt. I början var det jobbigt med powerwalks och 3 km, nu är jag uppe på 5 km och klarar det utan problem. Att slå rekord i helgen var inte bara en fantastisk känsla utan också ett kvitto på att min kropp börjar bli bättre och jag får resultat. 

När det gäller vikten har jag ingen aning om hur det går, har ju inte stått på en våg sen jag kom hem från Barbados. Men spegeln visar ett bra tecken. Jag skulle kunna visa er redan nu en före och en efterbild, men ärligt talat så vågar jag inte. Inte av den anledningen att jag är rädd vad folk ska tycka utan faktiskt för min egen del, jag kan inte riktigt acceptera att jag kanske var så stor som jag var. Mår dåligt när jag tittar på bilderna och jag är verkligen glad att jag valde att ta proffesionell hjälp. Efter att jag har träffat min PT (som jobbar på World Class i Västerås, oerhört duktig) så kommer jag inte bara därifrån med energi utan också massor av kunskap om mig själv och min framtid. Han får mig att känna mig grym och han får mig att vilja presetera. I början var jag kanske lite töntig och tränade hårt för att visa honom men i nuläget jobbar jag bara hård för min egen skull. För att jag vet att jag mår bra av det. 
Balansen mellan min egna vilja och ork är ojämn, det finns säkert 4-5 ggr i veckan jag fortfarande spyr på träningen och inte har lust att ge mig iväg, men jag har bestämt mig för att det är ovana. Jag vill ju det här, det vet jag ju. Jag känner alltså inte efter så mycket utan gör bara. Man kan alltid gotta sig med att det är skönt efteråt.
Något som är svårt är ju högtider som påsk m.m. gällande kosten. En riktigt utmaning, ibland blir det snedsteg, ofta medvetna. Som i lördags åt jag tårta. Det var gott. Men då har jag bestämt mig innan och jag släpper inte in någon ångest alls. 
Jag tror det är att bestämma sig för att man vill, att man gör det här för sig själv och sen ge sig fan på alla svåra utmaningar som man faktiskt får.