Världens värsta ljud
I somras hörde jag på många av P1:s sommarpratare, de är lite som en tradition för mig. Vara på stranden, plocka i trädgården, vara ute och gå, vad jag än gör så tycker jag att det passar så bra och är mysigt. I somras var en av mina favoriter Fredrik Wikingssons sommarprat, han pratade mycket om känslor och att han har svårt för att uttrycka sig på olika sätt. En av de saker jag minns väldigt väl med hans upplägg och prat i radion var det här med världens vackraste ljud. Han berättade om (hoppas inte jag minns fel) hans farmor som hade berättat för honom vad världens vackraste ljud var. Hon tyckte att det var när telefonen ringde hosen ensam person, någon har slagit en signal till den ensamma personen för att man bryr sig.
Det fick mig och tänka efter, tänka på mitt liv nu, mitt liv som vart och framöver. Jag har inget "världens vackraste ljud", jag har ett "världens vackraste doft istället", de är när man kommer hem en regnig oktoberdag, det smattrar på utsidan av fönstrena och när man kommer hem har mamma bakat hemgjorda kanelbullar som serveras med ett kallt glas mjölk. Det är den bästa doft som någonsin finns, för mig är kanelbullsbakande doft så fylld med kärlek att jag för några minuter kan släppa allt och bara slappna av.
Men här om dagen, när jag tänkte på det här sommarpratet så insåg jag att jag har hittat och upptäckt världens hemskaste ljud, det är när Henrik på morgonen knyter sina skor för att gå. Jag är alltid den som är hemma kanske en kvart längre än den andra och det finns inget värre när han knyter sina skor/kängor/sneaky steve m.m. för att sedan gå till mig och pussa hej då. Det känns som när man var liten och inte ville bli lämnad på dagis men grejen nu är att jag får ju inte uttrycka mig. Ibland får jag lite panik, då får jag för mig att det är sista gången han gör så och blir ännu mer sårbar, men sen påminner jag mig själv att titta på klockan och räkna på fingrarna hur lång tid det är tills vi ses igen. Men visst är det märkligt med våra sinnen, hur dofter, ljud, syn och känsel kan göra oss både stabila och ostabila i vissa mood.
Det fick mig och tänka efter, tänka på mitt liv nu, mitt liv som vart och framöver. Jag har inget "världens vackraste ljud", jag har ett "världens vackraste doft istället", de är när man kommer hem en regnig oktoberdag, det smattrar på utsidan av fönstrena och när man kommer hem har mamma bakat hemgjorda kanelbullar som serveras med ett kallt glas mjölk. Det är den bästa doft som någonsin finns, för mig är kanelbullsbakande doft så fylld med kärlek att jag för några minuter kan släppa allt och bara slappna av.
Men här om dagen, när jag tänkte på det här sommarpratet så insåg jag att jag har hittat och upptäckt världens hemskaste ljud, det är när Henrik på morgonen knyter sina skor för att gå. Jag är alltid den som är hemma kanske en kvart längre än den andra och det finns inget värre när han knyter sina skor/kängor/sneaky steve m.m. för att sedan gå till mig och pussa hej då. Det känns som när man var liten och inte ville bli lämnad på dagis men grejen nu är att jag får ju inte uttrycka mig. Ibland får jag lite panik, då får jag för mig att det är sista gången han gör så och blir ännu mer sårbar, men sen påminner jag mig själv att titta på klockan och räkna på fingrarna hur lång tid det är tills vi ses igen. Men visst är det märkligt med våra sinnen, hur dofter, ljud, syn och känsel kan göra oss både stabila och ostabila i vissa mood.
Jaja, nog om det. Jag får börja kika på lösningar på mina jobbiga och känslosamma ljud ;)
Kommentarer
Trackback
