ginah

Gina Hedrén - mitt liv, mina dagar

Mitt och Henriks katastrofala möte

Jag tänkte på det när jag skrev förra inlägget "låt mig få tid att hinna berätta för er läsare hur vi träffades", det är en ganska rolig historia men ganska oväntad. Jag har fått lite tid över bland allt jobb såhär på kvällskvisten och tänkte dela med mig:

 

Jag hade bara gått i min klass i några månader och kände inte alls Västerås så bra, jag hade varit ute tidigare en del men inte lagt så mycket fokus på utgång då jag dejtade en hel del. Hösten hade sprungit iväg och de hade redan hunnit bli december och året var 2011, förra året nästan. Att dejta går inte alltid alls som man tänkt sig och  jag var fruktansvärt mätt på killar och deras skitsnack så bestämde jag mig för att lägga ner. Jag ska ALDRIG mer dejta. Den har ni säkert hört förut, jag med. Jag hade en kompis från Gotland här över helgen och han skulle för första gången träffa några av mina klasskamrater. Denna fredag så passade de lägligt att ha "utgång" uppskrivit i kalendern då en av vännerna fyllde år, vi skulle ha en riktig girls night out + min killkompis då da. I sista sekund bestämde vi oss för att gå till stans ställe som heter Blue Moon Bar (som jag förövrigt typ aldrig går till längre), kruxet med den krogen att dem ofta hade 23 årsgräns och jag hade fyllt 19. Efter många nervösa minuter i kön med höga klackar så kom jag tillslut in. Kvällen var ganska lam och vanlig om man får uttrycka det så, tills jag såg Henrik. För mig var det definitvt kärlek vid första ögonkastet men inte får honom. Haha. Äntligen såg man en lång människa i denna pyttestad (alla killar har en förmåga att vara korta) och kanske att det här med killar inte är så fel ändå?

Jag stolpade fram till honom, minns hur jag trängde mig fram då en kompis till mig redan pratade med Henrik. Hallå, killen i jeans och svart tröja ska jag ha tänkte jag för mig själv. När jag började prata med Henrik vart de tvärstopp, det var mer än stelt när jag öppnade med frasen (jag har en liten tendens att bli klumpig i munnen när någon gör mig nervös):
"Du ser inte ut att passa in här". Alltså såhär i efterhand, hur tänkte jag då? Min tanke var ju att jag sen skulle få fylla på med "du var lite för söt för att vara på det här stället", men så vart de ju inte riktigt. Jag gjorde mig själv en riktig otjänst då jag fick ett ganska snäsigt svar Henrik: "Hur menar du nu?!" 
Haha. Jag skrattar än idag. Men vår konversation gick ju inte bättre precis. Jag skulle fråga om jobb och de blev helfel, jag lovar er ni vill inte höra den fortsatta konversationen. Det slutade iaf med att jag bad honom ta mitt nummer och höra av sig imorgon om han kommer ihåg detta, t(varför gjorde detta var att jag ville bli intressant, jag ville veta mer av honom och jag tänkte om jag satt punkt att han kanske fick för sig att jag var speciell då) Tror ni han tog upp mobilen? Oh no..  när jag typ tvingat honom så tog han numret till slut. Och Gina, de var ett konstigt namn sa han också. Jag lyckades inte kan jag säga, det där med att vara speciell alltså. Givetvis hörde Henrik av sig, 3 timmar efteråt. Jag var överlycklig. Men nu i eftrehand har jag fått reda på att de gjorde han när ragget från den kvällen hade gått hem från honom. Hallå? så speciell var jag. Det fanns tydligen fler tjejer den kvällen..

Vi bestämde oss för att ansluta några dagar efter till varandra för att lära känna varandra mer. Idag är jag mer kär än jag någonsin varit och jag hoppas varje dag att Henrik är den människan som blir pappan till mina barn, trots mina raggningsrepliker, pinsamma kommentarer och trängsel fram med armbågarna på krogen.