ginah

Jag lever också för kickar, desto obekvämare saker och desto mer kickar  får jag. 

Jag jobbar ned mig själv varje dag, bråkar med mig själv, utmanar mig själv och ger mig själv beröm och feedback. Jag jobbar med synen av mig själv och att bli av med mjölkpaketen. Det är hårt slit och 4 av 5 gånger är det inte roligt. Jag gör det för att växa och för att lyckas med mål. Det blir inte blod, svett och tårar utan bara de två sistnämnda. 

Idag kom jag hem, uppgiven och lite ledsen från jobb och händelser. Kom hem och var trött, kastade mig i famnen på Henrik och berättade att jag bara ville dra täcket över huvudet. Lite mat i magen och jag fick för mig att prova ett nytt pass. Kanske skulle jag må bättre.

Jag gick till de nya passet som var Box, en klass där alla var tränade och vana. Jag var den enda som räckte upp handen när instruktören frågade om de fanns någon nybörjare i rummet. 

Jag blev ihopsatt i par med en kille som var lika tränad som Usain Bolt och jag kände hur jag ville ta av mig handskarna och springa. Jag stod kvar, körde gärnet och insåg när jag tränade där att alla i rummet är där för att jobba med sig själva. Ingen annan bryr sig om mig och hur mycket svetten rinner. De tog mig en halvtimme att förstå. Släppa alla dumma tankar mot mig själv och istället vara stolt över att jag tog mig dit, ensam med en hel grupp. Det är förfärligt att folk som jag inte vill träna i grupp för att inte vilja visa sig, jag menar de är väl just de medlemskap finns till för? Att man ska kunna jobba i grupp och kämpa tillsammans.

Jag var modig, och idag är jag mycket stolt över min kloka insikt. 

Jag är på god väg. Det gör ont att jobba med sig själv och jag är glad att jag börjar ta hand om mig, det är sunt. Kram på mig själv, mina fina pojken, min egna hälsorådgivare och er som får mig att tro på mig.