ginah

Idag är en sån där halvbra dag, jag säger halvbra för jag vill inte säga dålig. Man brukar säga att varje dag ovan jord är en bra dag. Men den här känns inte riktigt så. Jag är alldeles blödig sen igår, inte bokstavligen utan inom mig. Jag känner mig lite tom och väldigt ensam. Jag tycker det är jobbigt med distans. Jag vill liksom ha Henrik här, helst hela sommaren. Jag vet att det är en omöjlig önskan men på något sätt känns det bättre att säga det rakt ut.

Jag skulle berätta för Ylva igår, om allt som hänt sedan vi reste till två olika städer. Hon till det stora jätteäpplet och jag till den halvsvenniga staden där man kastar in bomber på nattklubbar. Iaf, jag skulle berätta om hela historien mellan mig och Henrik, från första gången vi sågs tills jag lämnade honom vid flyget igår. Det pirrade till i hela min mage, jag berättade om när vi gick på promenad och jag var så nervös att jag började prata politik, jag berättade om de jobbiga veckorna då när jag strulade till det och fick göra allt för att få tillbaka honom och vinna honom, jag berättade om vår lägenhet och våren i Västerås.
Vad kär man kan vara, jag förstår egentligen inte. Jag vet att jag är så känslig, sådär överkänslig var jag igår men när jag hade pussat honom hej på flyget, så gick jag in i bilen, och tårarna bara rann. Hallå där, vi ses om 4 veckor igen, de klarar vi. Men det ska tydligen göra ont, det har jag lärt mig. Då verkar det som att det är på riktigt.