Igår när jag skulle sova låg jag och tänkte på hur svårt det är att förklara för någon vad man egentligen känner, jag ville berätta i telefon hur jag känner och hur mycket jag saknar och längtar. Men de kändes som att vad jag än sa så hade han redan hört det. Han vet att jag älskar honom, han vet att jag saknar honom och han vet att jag längtar efter honom. Jag ville förklara hur varm jag blir när jag pratar med honom, hur mina fjärilar har disco i magen och hur han får mig att skratta. Men de är fortfarande svårt, för jag kan inte riktigt förklara med ord hur det känns. När jag kommer hem ska jag försöka måla för honom, de gjorde jag när jag var liten, då målade man för att man inte kunde förklara. Jag funderade längre på att det måste finnas ord, men jag hittar inget. Jag kände verkligen efter i min kropp och försökte skapa en känsla. Det jag känner är helhet när jag är med honom, och halv när jag inte är med honom. Han gör mig hel, de är det mest lika jag kan komma på, och det finaste jag kan komma på. Henrik gör mig hel. Du gör mig hel.
