Tvingas att möta rädslorna

När jag tog beslutet att flytta hemifrån så hade jag en bild i mitt huvud vad som skulle vara jobbigt, och den bilden stämmer inte riktigt med verkligheten. Jag, vet inte om alla andra som nyss flyttat hemifrån känner likadant men jag kan tycka att det här med att handla, laga mat, städa, tvätta och stryka är helt fine med mig. Det är inte jobbigt och defintivt inte svårt. Det som är mitt stora problem här i Västerås är att jag måste vänja mig av med att ha folk omkring mig. Det värsta jag vet är att äta själv (tack och lov för fina tjejer som också vill ha matdagar!!) men sen är de inte bara det, de är de här när jag är sjuk t.ex. vet ingen om jag är sjuk eller hur sjuk jag är, när jag går upp är de ingen som säger godmorgon eller möter mig (förutom silverfiskarna på mitt golv men dom räknas inte), och sen kanske de läskigaste, när jag cyklar hem eller går hem från vännerna som bor i centrum vet ingen om jag verkligen kommer fram, de är inte alltid någon svarar när jag oftast vill ringa på vägen hem. Den här staden är mycket mer "mörk" än vad jag trodde. För några helger sen blev en man här knivrånad, en nära vän till min nära vän.
Jag trodde aldrig jag skulle möta så många fobier eller rädslor när man fick stå på egna ben. Så ja, att flytta hemifrån är inte alltid jättekul.

På fredag blir de hem till tryggheten, hem till mamma.
Den här låg utanför dörren i ett brev när jag kom hem, kan inte låta bli att sakna och få lite tårar i ögonen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0