Söndagarnas gästbloggning del 1, fantastiskt
Jag berättade för er att jag hade en liten surprise, här kommer den. Jag har första delen av min gästbloggare, jag välkomnar henne varmt.
”Okej, jag vill ha något jävligt roligt.” Ett jävligt roligt inlägg att skratta åt. Ett jävligt roligt inlägg att skratta åt, en söndag, hur lyckas man med det?
Vet Gina vad hon vill så siktar hon på det, det har hon alltid gjort, och även i det här fallet. Finns då inte mycket mer för mig o göra än att sätta på mig clown-näsan, och hoppas på att den kan hjälpa mig få igenom mina sjuka tankar ut till mina gästbloggar-fingrar. That’s right! Ni läste rätt. Från och med denna söndag har Gina kallat in förstärkning. Jag vet att söndagar aldrig har varit Ginas dagar direkt, på något sätt, så det förvånar mig inte heller att hon även överlåter bloggandet till någon annan.
Jag däremot ÄLSKAR söndagar. Okej, älska var o ta i, men jag tycker ärligt att dem är jävligt fräscha ändå! När jag var yngre var det den värsta dagen ”eveeerrr”, totally.. Men nu på senare dagar har jag mer eller mindre ryckt mig lite i troslappen och bestämt mig för att även göra något bra av den här veckodagen, som dessutom är den sista, och vem känner inte till ordspråket ”spara det bästa till sist”.
Det bästa med söndagar är att jag tillåter mig själv allting som jag inte gör annars, vare sig det gäller handlingar eller känslor. Jag har inga skyldigheter mot söndagar. Jag tillåter mig själv vara bakfull utan ångest, jag tillåter mig själv ligga kvar i sängen extra länge (nu t.ex.), jag tillåter mig själv strosa runt lite i lägenheten innan jag bestämmer mig för vilket hörn som var roligast, jag tillåter mig själv avnjuta långa, spontana måltider för några kronor extra (för en vecka sen t.ex. var jag på en GRYM tapas restaurang här i stan, mums, mer tapas åt folket!), och det bästa av allt är att jag tillåter mig själv lägga skolböckerna åt sidan hela dagen, klappa mig själv med stolthet på axeln för att summera veckans prestationer. Jag tror ni börjar fatta vinkeln. Jag och Gina skiljer oss lite på det sättet, inge fel med det. På grund av mitt positiva tycke för den här dagen så faller det ganska självklart att Gina även förväntar sig ett bra skrivande av mig, med ett minne hit och dit, ett argument hit och dit och ett skämt hit och dit. Jag ska göra mitt yttersta för att göra både henne och hennes trogna läsare nöjda, och vem vet det kanske poppar upp några nya efter mina kommande insatser.
Men vem fasiken är den här personen som uttryckt sig med titeln ”gästbloggare”? Vem är den här personen som ligger i sängen mitt på dagen med en visuell clown-näsa på sig i hopp om att någon ska få ur sig ett litet skratt? Vem är den här personen som verkar älska söndagar lika mycket som den älskar tapas? Och vem är personen som verkar veta det ena och det andra om Gina?
– Ja, nu blev det mycket på en gång. Kände mig lite upptryckt mot hörnet av mig själv (?). Kort och gott. Jag har känt Gina i ett flertal år. Vi har bott på samma ö, vi har föräldrar på samma arbetsplats, vi har gått i samma klass, vi har varit på samma fester, vi har köpt samma godis, vi har skrattat och gråtit åt samma saker, MEN vi har inte samma stil på killar.
Nu finns det dock en distans emellan oss, både i mil-avstånd och i vänskap. När vi hade åkt klart på studentvagnarna, genomgått en händelserik sommar, tackade vi Gotland för all dess lärdomar och erfarenheter det gett oss och bar oss iväg på egna ben åt olika håll. Gina till Västerås, jag till Linköping.Båda pluggar, båda pluggar mycket. Båda valde att trampa vidare på livscykeln med helt nya förutsättningar, dvs. nya städer, nya människor, nya intryck, nya målsättningar. Dock vet jag, och har i stort sett alltid vetat, att om var det någon som skulle fixa det så var det hon.
– Så! Där har vi svaret på vem filuren bakom datorskärmen är. Strålande. Finemang. Alla tiders. Vet jag med mig själv kommer jag berätta mer om vem jag är, om mitt liv i Östergötland osv osv. Samtidigt kommer alla bitar succesivt falla på plats, lite av sig självt, i och med det att jag kommer avslöja dem mest smaskigaste sakerna som hänt innan, under och efter mina och Ginas år på Gotland. Fantastiskt!
Vet Gina vad hon vill så siktar hon på det, det har hon alltid gjort, och även i det här fallet. Finns då inte mycket mer för mig o göra än att sätta på mig clown-näsan, och hoppas på att den kan hjälpa mig få igenom mina sjuka tankar ut till mina gästbloggar-fingrar. That’s right! Ni läste rätt. Från och med denna söndag har Gina kallat in förstärkning. Jag vet att söndagar aldrig har varit Ginas dagar direkt, på något sätt, så det förvånar mig inte heller att hon även överlåter bloggandet till någon annan.
Jag däremot ÄLSKAR söndagar. Okej, älska var o ta i, men jag tycker ärligt att dem är jävligt fräscha ändå! När jag var yngre var det den värsta dagen ”eveeerrr”, totally.. Men nu på senare dagar har jag mer eller mindre ryckt mig lite i troslappen och bestämt mig för att även göra något bra av den här veckodagen, som dessutom är den sista, och vem känner inte till ordspråket ”spara det bästa till sist”.
Det bästa med söndagar är att jag tillåter mig själv allting som jag inte gör annars, vare sig det gäller handlingar eller känslor. Jag har inga skyldigheter mot söndagar. Jag tillåter mig själv vara bakfull utan ångest, jag tillåter mig själv ligga kvar i sängen extra länge (nu t.ex.), jag tillåter mig själv strosa runt lite i lägenheten innan jag bestämmer mig för vilket hörn som var roligast, jag tillåter mig själv avnjuta långa, spontana måltider för några kronor extra (för en vecka sen t.ex. var jag på en GRYM tapas restaurang här i stan, mums, mer tapas åt folket!), och det bästa av allt är att jag tillåter mig själv lägga skolböckerna åt sidan hela dagen, klappa mig själv med stolthet på axeln för att summera veckans prestationer. Jag tror ni börjar fatta vinkeln. Jag och Gina skiljer oss lite på det sättet, inge fel med det. På grund av mitt positiva tycke för den här dagen så faller det ganska självklart att Gina även förväntar sig ett bra skrivande av mig, med ett minne hit och dit, ett argument hit och dit och ett skämt hit och dit. Jag ska göra mitt yttersta för att göra både henne och hennes trogna läsare nöjda, och vem vet det kanske poppar upp några nya efter mina kommande insatser.
Men vem fasiken är den här personen som uttryckt sig med titeln ”gästbloggare”? Vem är den här personen som ligger i sängen mitt på dagen med en visuell clown-näsa på sig i hopp om att någon ska få ur sig ett litet skratt? Vem är den här personen som verkar älska söndagar lika mycket som den älskar tapas? Och vem är personen som verkar veta det ena och det andra om Gina?
– Ja, nu blev det mycket på en gång. Kände mig lite upptryckt mot hörnet av mig själv (?). Kort och gott. Jag har känt Gina i ett flertal år. Vi har bott på samma ö, vi har föräldrar på samma arbetsplats, vi har gått i samma klass, vi har varit på samma fester, vi har köpt samma godis, vi har skrattat och gråtit åt samma saker, MEN vi har inte samma stil på killar.
Nu finns det dock en distans emellan oss, både i mil-avstånd och i vänskap. När vi hade åkt klart på studentvagnarna, genomgått en händelserik sommar, tackade vi Gotland för all dess lärdomar och erfarenheter det gett oss och bar oss iväg på egna ben åt olika håll. Gina till Västerås, jag till Linköping.Båda pluggar, båda pluggar mycket. Båda valde att trampa vidare på livscykeln med helt nya förutsättningar, dvs. nya städer, nya människor, nya intryck, nya målsättningar. Dock vet jag, och har i stort sett alltid vetat, att om var det någon som skulle fixa det så var det hon.
– Så! Där har vi svaret på vem filuren bakom datorskärmen är. Strålande. Finemang. Alla tiders. Vet jag med mig själv kommer jag berätta mer om vem jag är, om mitt liv i Östergötland osv osv. Samtidigt kommer alla bitar succesivt falla på plats, lite av sig självt, i och med det att jag kommer avslöja dem mest smaskigaste sakerna som hänt innan, under och efter mina och Ginas år på Gotland. Fantastiskt!
Kommentarer
Trackback
