ginah

Idag har inte varit någon bra dag. Jag vet att alla människor har vissa dagar man bara vill skrika rakt ut, man vill gråta eller det bästa, bara dra täcket över huvudet. Jag tycker det händer mig mer än alla andra. Men så tycker väl alla. Jag kom hem tidigt idag, lade mig i sängen och bara tittade i taket och lät tårarna rinna. Jag kan inte förstå hur fel allt gick. Hur, var, när och varför vi misslyckades.

Några speciella personer i min närhet vet allt. Jag har en, som verkligen vet varenda drag jag gör. Hon förstår nog inte, men jag ser att hon lider med mig. Jag kommer aldrig bli eller är inte den personen som ljuger. Jag kan inte helt enkelt. Jag försöker inte undika sanning, för jag är inte född att gilla det. Ändå så är det de enda jag har gjort de senaste månaderna. Jag har försökt pressa fram ett leende när det behövs. Jag har svarat "Ja men det är bra" när hela min värd har rasat samman och för mig är det oroväckande, hur lätt dom tror på mina ord. Men idag släppte det, jag kan inte säga att jag håller på att bli bra, för det går bara åt fel håll. Jag släppte hela fasaden för mina föräldrar att jag har gått vidare, att jag äter när jag är hungrig, att jag har motivation för skolan att jag dricker för att det är mysigt, att jag är med vännerna för att jag mår bra av det. Det kom inte som en bomb för dom hade väl förstått att inget av det där stämmer.

Jag hade min själsfrände vid mig, och jag vet inte hur jag ska skriv av mig det. Men när jag sa imorse att jag vill inte fortsätta, inte utan dig så menade jag det. Jag får rysningar när jag tänker tillbaka på idag, när du skrek att du fortfarande är kär och att jag borde ha fattat det vid det här laget. Så dum jag är, så dum du är, vi vet ju att vi är logiska, mer än någon annan. 
Jag hade någon som jämt fick mig att växa, som uppmuntrade en direkt när man sjönk lite och verkligen tog fram ens bästa sidor. Jag kunde göra vad jag ville, jag kunde tro på våra och mina idéer. För jag visste att du ändå stod bredvid. När jag tänker efter, så är det ju ganska logiskt, att när den personen är borta, som bara höjer en så är det väl klart att det man vill blir 1000 gånger jobbigare än innan. Jag förstår också folk när dom säger "Men för fan Gina, efter allt han har gjort, släpp det!" men jag önskade att dom förstod mig. Allt handlar inte bara om det han har gjort, jag vet också att jag gjorde fel nu i efterhand, men visste inte det då. Det handlar om hur jag mår och hur jag vill också. Om det är meningen att jag ska må såhär, att vi alltid kommer tillbaka till varandra, oavsett vilka planer så måste det ju bara finnas ett alternativ. Att det ska vara vi. Tiden får väl utvisa.

Om jag hade tålamod skulle allt bli lättare, men jag har ingen som säger längre "Det där gjorde du sjukt bra", och jag tror inte ett dugg på mig själv längre. Det gör att osäkerheten tar över och jag kan knappt säga ja eller nej på vissa saker. För jag vet vad jag vill, men det har nästan övergått i abstrakt tänkande.

Som såhär, när jag bara skriver och skriver, där allt är osammanhängande och konstigt, så vill jag bara avsluta med, att bo på den här ön, brukar jag likna med Paradise Hotel, man ska klara av alla intriger, man ska intressera sig vad andra gör, man ska prata skit och vi ska inte prata om alla människor som bara väntar på att tiden ska låta dem dra. Roligt att dom som som vunnit de två senaste åren har en stark koppling till Gotland. Kan det hänga ihop? - Man vet inte.

Kanske, när man erkänt för hela världen, att de kan bli en förändring nu? Att det var de som krävdes för att få hjälp?

Nu ska jag längta till tisdag. Då Barca spelar mot arsenal, och så ska jag ta vara på varenda kunskap du lärde mig. Oavsett med vem jag ser den, vart eller hur, om jag är ensam, det spelar ingen roll. Jag ska se matchen.