ginah

En panikfylld Gina, mitt i almedalsveckan, mitt i sommaren, mitt bland alla politiker, mitt bland alla känslor, mitt bland all trötthet. Att jag aldrig lär mig. Med en gång för alla erkänner jag att jag är jävligt naiv vid en punkt. Jag tror alldeles för gott om människor. Jag kan inte låta bli att tro på förändring och att man faktiskt borde få en chans till. De slutar ofta på samma sätt också, de är jag själv som får ta smällen som gör att hela jag känns litet som ett ruttet russin, och återigen tar de många dagar innan jag kan få händelsen ur huvudet. Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, jag är mest imponerad och mållös om hur olika vi människor kan vara. Hur man på allvar kan må bra när man har ljugit någon rakt upp i ansiktet. Helt galet. Enligt mig givetvis.

Men man kan spräcka bubblan, jag har gjort det. Emax-veckan var som en kick off på mitt nya liv. Man kan faktiskt komma bort från falska människor och en Ö där veckans happening är att diskutera vilka som gjorde walk of shame på söndagmorgonar och vilka som inte gjorde det. Att komma till Emax där man får träffa människor som hade samma drivkraft och faktiskt trodde på varandra var helt sjukt bra för mig. Kan ni då bara tänka er hur de blir för mig att flytta till en ny stad, de kommer bli så sjukt jävla bra. Jag kommer sakna min familj, speciellt mamma. Men jag kommer klara det galant. 
Jobbet jag har den här veckan får mig att leva, även fast jag jobbar tio timmar every day och är helt slut så får jag ändå igen känna smaken av att det FINNS ANDRA. Jag får se och träffa, möta och framför allt hjälpa, ambitiösa människor som hade en sådan stor låga för någonting att de gjorde sin passion till sitt jobb. Imponerande, och snart är jag där. För om jag vill någonting, så fixar jag det.