ginah

hejhejigenblogg.
Idag i skolan, under lunchen funderade jag på en sak. Jag pratade djupt med Linnéa och när vi väl började prata så märkte jag att det var längesen. Vi pratade länge och öppet, det fick mig en tankeställare om hur bra allt verkligen var.
Jag är trött på det här, jag ser nu tillbaka till våran tid. Den dagen jag skrattade så jag fick ont i magen, kände hur trygg jag bara var med dig. När jag nu tänker tillbaka ännu längre känner jag ändå hur tårarna bränner.  Jag saknar dig. Tänk att jag verkligen gör det. Det är helt tomt. Jag saknar allt med dig. Men du bara gjorde det, alldeles för snabbt, alldeles för sorgligt. Vi hann aldrig gå igenom det. Nu har du lämnat mig, lämnat oss. Lämnat din familj. Jag ser dig som en okänd.
Jag skulle bara vilja ringa upp dig och skrika, hallllllå due, du glömde mig hemma!! Vart tog du vägen? och lika mycket som det är November nu, lika mycket faller våra bitar sakta bort som vi hade tillsammans.
Jag känner nu, att allt är paj. Jag har inget hopp längre. Och, och, och, du , du, du bara lämnade mig.
Jag tänker ofta på oss. Hur kunde detta ske? du som lovade och sa, jag som lovade och sa " Vad som än händer kommer du alltid vara min bästa vän. " spola tillbaka och vi börjar om.

Duärminlivskamrat.