ginah

En sak gör mig jätte glad! Elin hjälper mig att fixa en ny design! Så har jag tur blir den klar imorn! nu blir ni nyfikna va? :)

Idag skulle det varit 3 månader.

När man är på gotland, stöter man alltid på folk man känner på stan. Man ( jag kanske ska säga jag) blir förvånad om jag inte känner igen någon. Idag när jag var på stan, så såg jag flera stycken, och dom flesta jag såg, kollade på mig med en medlidsam blick som försökte tyda på att "jag vet". Det kändes så konstigt, sånna man aldrig trodde att dom ägnade en tanke åt en. Även om jag vet att jag bor på gotland, och här sprids allt. Men så många trodde jag inte läste min blogg.
För var och varannan dag får jag ett sms, "Jag läste din blogg, hur mår du egentligen..? " , Och tänk att det finns personer man nästan inte pratat med på ett halvår som skriver och visar att dom bryr sig. Ett stort steg. Och jag blir så glad av det! Men det som är värre med att alla bryr sig är just allas kommentarer om hur jag borde göra, och hela tiden så säger någon till mig hur jag borde göra och vad som är bäst. Men ärligt, jag vet nog, jag går på min magkänsla och det känns bra. Det har funkat helt okej förut så varför skulle det inte göra det nu? Folk säger: " Jag vill bara se dom lida, gör något så dom två vet hur det känns". Det är klart jag också ville det. Ingen kunde ha sårat mig mer. Men varför ska jag vara omogen och vara lika ond för att göra något tillbaka? Jag tror båda vet vad dom har gjort och att dom står för det.

Det finns bara en gräns jag vill komma över, jag vill kunna släppa dom båda helt och tänka på något annat. Jag går fortfarande och hoppas på något som inte finns. Som inte kommer kunna hända. Men det är så svårt.
Jag pratar mer med henne än med honom. För hon visar ändå att hon bryr sig till 100 %. Ber jag henne lämna mig ifred så gör hon det. Jag träffade henne en stund idag. Det var jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. Jag tog iaf saken i mina egna händer, tro det eller ej men jag åkte dit med en present bara för att säga grattis. Jag kan inte hjälpa det, jag saknar henne mer än vad alla tror. Och jag vet kanske att jag gör fel nu. Men jag vill att hon ska veta att jag bryr mig. Vi hade trots allt 13 års vänskap.
Och det ändå jag vill göra nu, är att knäppa med fingrarna så vi var tillbaka där vid 14 Juni, dagen innan han skulle komma och bo hos mig, dagen då jag hade världens bästa bästis. Dagen då jag hade en hel underbar sommar framför mig.
Nu har jag skrivit av mig, tack.